It’s no Crime

 Sista bilden jag tog innan jag tappade mobilen i ett betonggolv. Jag har tappat mobilen många gånger i betonggolv förr men nu landade den på hörnet & skärmen gick i tusen bitar :/ 

MEN fantastiska Japan – hittade en liten butik i Shibuya som lagade den på en halvtimme. Om jag tappar den igen är det nog dessvärre over and out. 

Fick lite energi ikväll av fantastiska Tessfriss som skrev ett länge efterlämnat blogginlägg. Jag har inte haft några ord, känner mig överväldigad av livet, av att facilitera flera dagars möten, av migrän & nu är jag sjuk. 

MEN en lång lång period av enormt kämpande m maten, sug, för höga krav, besvikelser etc. Verkar gå mot sitt slut. 

Jag har helt släppt tankar & planer på att gå ner i vikt. Istället tar jag ett beslut varje morgon om att idag, bara idag ska jag göra valet att endast äta mat som är bra för mig. 

Inte för evigt, inte för alltid, bara idag. Det har fungerat bättre än allt annat i alla fall en vecka. Jag äter långt ifrån perfekt, har grädde i maten & äter clementiner etc men 9 av 10 val är BRA val & då väljer jag att fokusera på dem & minimera förbuden. 1 dag i taget, när jag är stabil igen kan jag kanske öka svårighetsgraden igen. Måste bli frisk & stark långsiktigt! 

Varje bra val vi gör m kosten leder ju till en hälsovinst. Om vi gör ett snedsteg så händer det ju ingenting, det är ju ingen katastrof – imorgon är en ny dag! 

I fredags skulle vi ju sätta in ett färskt ägg. Vi äggplock togs det ut 11 ägg, av dem överlevde 7 det första dygnet.  När vi kom in på fredagen var 3 ff ok & 1 på gränsen. Jag var ju helt inställd på att om vi fick 4 ägg skulle vi lägga 3 i frysen & sätta upp 1 färskt (statistiken säger art frysta är bättre.) 

Jag hade ju avtalat m läkarna att det var så vi skulle göra & jag hade frågat flera gånger om vi skulle hinna det innan jag åkte från landen 21/11. Det skulle inte vara några som helst problem.

På dagen fick vi träffa 2 läkare (inte de jag brukar ha) & deras engelska var mkt begränsad. Jag höll på att explodera av den bristfälliga informationen & vägledningen kring de 4 äggen. Som jag har förstått det kan det fortfarande vara så att jag/vi inte har några bra alls, det vet vi först senare?! Ångest!!!Förstår inte, varje fång man träffar läkarna är det lite olika vinkling, olika besked. 

När vi väl bestämt oss för hur vi skulle göra (fortsätta odla eller frysa) konstaterades det att mina hormonnivåer var höga & bra och att min livmoderhinna (endometrium) var lagom tjock. DÅ säger de att det inte går att göra uppsättningen förrän i Januari eftersom de vill kolla hormonnivåer & reglera dem var tredje dag & det funkar ju inte när jag är utomlands – SJUKT besviken. 

Så besviken att jag inte har orkat prata om det förrän nu, en vecka senare :/ Tvivlen kommer kutande direkt – så dålig kvalitet på äggen & kommer det här någonsin att gå?! 

En dag i taget. Jag ska fixa idag. Bara idag ❤️

The Sweetest Taboo

Sitter hemma på soffan & kippar efter andan efter en liten prommenad till affären. Känns som någon har slitit ut mitt inre, halat ut tarmarna & så lite slarvigt stuvat in dem igen. Idag gjorde vi egg retrieval & på grund av min endometrios ligger äggstockarna liksom bakom livmodern vilket gör att de tydligen måste vara lite brutala när de ska plocka ägg. Jag minns inte hur det har varit de andra 2 gångerna, kommer inte ihåg att jag haft så här ont efteråt?! 

Det här är tredje gången vi gör äggutplock, första gången fick vi bara 4 ägg men inget var moget & gick därför inte att befrukta. Andra gången fick vi 7 ägg, varav 3 gick att befrukta m bara 2 delade sig vidare & gick att använda. Idag, på tredje försöket fick vi 11 ägg!!! 

Imorgon ringer de och berättar hur många som överlevt/varit mogna & om de klarat befruktning. På torsdag ska jag dit igen för att se hur många av äggen som sen fortsatt delat sig & hur många som kan frysas. Om jag får fler än 2 kommer jag nog även att välja att sätta in ett färskt på torsdag – OM mina hormonnivåer etc ser ok & livmoderhinnan inte är för tjock/för tunn. 

Jag känner mig Heelt känslomässigt avstängd. En person sa till mig att jag måste hålla blicken fäst mot målet, tänka på barnet i mina armar. Det kan jag verkligen inte, då tror jag att jag skulle bryta ihop fullständigt. Jag känner mig helt mekanisk m jag vet att det tar mig hårt för jag vill äta HELA tiden. Jag mår riktigt dåligt över utseende, vikt, mat etc & vill egentligen bara lägga mig ner & dö, inga kläder passar & jag har fullständig panik. 

Det är tydliga signaler på att jag går igenom något jobbigt som jag inte vet hur jag ska hantera 😦 

 

Can’t remember to Forget You

  Ännu en dag på spillran av ett moln…Idag är jag inne för den vanliga checken & för att preppas för operation & för att göra endoskopi. 

När man gör en eggcollection – alltså tar ut odlade ägg blir man nedsövd här. Det räknas därför som en operation & därför måste man var 6:e månad göra HIV-test, lungröntgen & EKG. 

Endoskopin är för att se så att jag inte har polyper eller någonting annat märkligt inne i livmodern. Jag har precis fått bildbevis på att min livmoder är ”perfekt” det finns ingenting konstigt därinne & endometriosen är bara på utsidan. Vi kan alltså utesluta att livmodern skulle förhindra en graviditet eller bärandet av ett barn! 

Ser ut som jag har 6 ok folicals & utplockning kommer att ske på måndag. Läkaren tror att det finns goda chanser för att göra en färsk ägginsättning senare i veckan. 

Jag ber & hoppas att jag får 4 ägg, kom igen nu kroppen! Ge mig 4 ägg så jag kan sätta in 1 färskt & lägga 3 i frysen!!! Lång, lång väg till dess & väldigt mycket ovisshet på vägen m bara goda nyheter idag 🎈

Slår ännu ett slag f grytor – det är ju så härligt! Här är min senaste med Kyckling, lime, chili, vitlök & ingefära!  

   

När de släpper ut mig härifrån ska jag bjuda mig själv på en Cappuccino från Starbucks. 

Sen måste jag panikjobba resten av dagen, missar ju hur mkt som helst just nu. Ikväll ska vi på middag hos K&F & lilla Sigge. Imorgon kommer Ida & hennes väninna. Det blir lite speciellt att gå igenom så många IVF relaterade saker m besök på första parkett, har aldrig träffat väninnan m det får gå helt enkelt! 

Mt Fuji från parkeringen på jobbet tidigare i veckan. Igår fick jag påminna min man om att inte ta mig allt för mycket för givet, allt för länge. (Han har väldigt mycket på jobbet & har haft det i lång tid) Påminna honom om att det skulle vara härligt att någon gång bli sedd & få lite cred som den som går igenom det här för att uppfylla en gemensam dröm. Det skulle vara härligt om han åtminstone ibland lade ifrån sig telefonen vid middagsbordet & såg på mig & frågade hur jag egentligen mårFrågade hur jag har det efter en vecka med 4 sjukhusbesök & ett ton ogjort arbete. Det skulle bara härligt om han iaf ett par gånger i veckan åt middagsmaten när den var varm när den blev placerad framför honom. Kanske kan de där jobbmailen vänta en timme eller 2 ibland?! Det skulle också vara väldigt härligt att iaf någon gång om året få en bukett blommor av sin man – typ den här; Det fick jag påminna om. Det är ju jobbigt att säga ifrån, man vill ju varken tjata eller påpeka det uppenbara m ibland måste man väl det?! Jag önskar att han gjorde detsamma om han känner sig osedd. Mycket hellre ett par Awkward moments än skilsmässa om 5 år tänker jag. 

 Ha en fin fredag & helg 🔆

Life – days you remember?!

Vi pratar ju mycket om att vara i nuet, hur vi människor tenderar att leva ältandes det förgångna eller planerande för det som komma skall, allt medan det verkliga livet går en förbi. 

Igår under min lilla Yoga session blev jag återigen påmind om hur oerhört svårt det är. Hur jag vid minsta lilla väntan, dötid etc. dyker in i min telefon & halva dagar svischar förbi. 

I verkligheten, i nuet, sitter jag ju här med den blommiga heltäckningsmattan & försöker stänga ute paniken. Vad ska man tänka på när man sitter här?! Jag gjorde just min gynundersökning & hörde ordet Cyst väldigt många gånger. Hur ska man tänka, känna, finnas till i det här mellanrummet?! Mellan undersökning & läkarsamtal. Det där mellanrummet som kan vara allt mellan 30 min till 2 timmar. 

Jag försöker verkligen göra varje dag lite speciell & mysig. Tända ljus minst en gång om dagen. Så att vardagen, tidet, livet inte bara är en transportsträcka till helgen, semestern, döden.

 När det är måndag & man sitter fast i trafiken & mörkret är kompakt redan klockan sju & magen skriker m kylen är tom – då är det svårt. Svårt att orka göra någonting annat än att bara gå i säng. 

Nu när det är kyligt & mörkt så passar ju långkok väldigt bra. Då kan man fixa enkel middag för kvällen & samtidigt slänga ner kryddor, grönsaker & kött i en typ lergryta & så ha den i ugnen på svag värme resten av kvällen. Då har man helt plötsligt en middag färdig kvällen efter – alla vet ju att grytor dessutom är ännu godare dag 2 när allt har fått stå & gotta till sig! 

Nu är det nerver på här, snart vet jag om vi kan börja hoppas på att få några ägg den här gången eller om vi måste avbryta hormonbehandlingen. Denna värld av helt otydbara förkortningar, värden & tur. Själv står man i stort sett helt handfallen & bara tittar på. 

Idag går tankarna till att gladiatorer därute som i åratal kämpar den här kampen, dag ut & dag in. Det här är det som är vårt liv, hur gör ni för att omfamna det istället för att fly?! 

Darkness On The Edge of Town

  
Man brukar prata om dagar då man borde ha stannat i sängen, om dagar där allt går fel. Vad med veckor?! 

Efter en superfin helg med vänner & underbar natur började den här veckan helt fel. Istället för att vakna refreshed & med ny energi, vaknade jag i måndags & kände mig helt överkörd. En enorm trötthet, som om jag aldrig vaknar, huvudvärk som vägrar ge med sig & ett humör från helvetet. 

Jag fick just 2 japaner att nästan kissa på sig och snubblande, bugande flytta sig ur min väg genom bara en blick. De råkade av misstag ställa sig före mig i kön in till sjukhuset. Min blick måste ha sagt Die Maggots. Ganska långt ifrån mitt oftast vänliga, på gränsen till ursäktande jag. 

Jag har försökt vara snäll mot mig själv, glida genom dagarna & försöka undvika all sorts kontakt med andra människor. Den här veckan finns inga filter – det är fysiskt omöjligt för mig att undgå att säga något för att bevara en god stämmning. Jag är helt & hållet ärlig & låter folk förstå när jag tycker att de är idioter. Typiskt härlig människa, alltså. 

Jag är snäll mot mig själv, minimerar alla måste, tar varma bad, klär mig i helsvart för att bli osynlig, går och lägger mig direkt efter kvällsmaten – allt för att minimera skavet & risken för konfrontationer med andra människor. 

Det är en fas, det går väl över snart?! Jag försöker att inte dra för stora växlar på det. Då & då välter tankarna kravallstaketet & kommer skrikande som 2000 fulla huliganer – Du är VÄRLDENS sämsta fru, vännina, kollega, människa!

– Du lever inte, du existerar bara, du är FULLSTÄNDIGT meningslös. 

Andas igenom det, försöker förlåta mig själv, huvudvärken är så intensiv att den slår ut allt förnuft, alla försvar. Jag ser på mig själv utifrån, ser hur jag fortfarande går & står och jag förundras. Avslutade en hormonkur i fredags. En som skulle ”fixa” obalansen i äggstockarna efter förra behandlingen & försätta mig i en ”skapad” cykel. 

Det är första gången jag provar just den hormonbehandlingen & kanske är det därför det här mörkret flyttar in & tar över allt?! 

Idag är jag på sjukhuset f att se om det går att göra en äggodling till innan jag åker till Sverige. Jag har 23 dagar på mig. Jag andas försiktigt in & ut, darrar av ansträngningen i att sitta här med den skrik-blommiga heltäckningsmattan & det hysteriska pianoklinket i högtalarna. Det funkar så där ihop med huvudvärken från yttre rymden. 

Jag väntar, för varje sekund blir det mindre tid kvar av den här veckan, lite färre sekunder, minuter av smärta & förödmjukelse. 

Som ni hör – totalt humorbefriat här, ni får förlåta mig för det. Hoppas komma tillbaka käck & outhärdlig snarast! Hurtiga citat & dyl. Undanbedes – Stina Wollter & kramar mottages tacksamt ❤️

Save The Date

Det råder total bröllopsyra i min omgivning. Under 4 dagar fick jag inte mindre än 3 Save The date invitationer. Min syster & mina 2 bästa vänninnor ska alla 3 gifta sig innanför loppet av 5 veckor under våren & tidig sommar. 

Vilken fantastisk kärleksboom & så glad f alla 3 – efter alla villovägar & svåra år är de nu på väg hem ❤️

Det låter nog lite konstigt men jag hoppas ju att jag missar alla 3 bröllop. Jag vill ju självklart dela de här dagarna, vilka blir några av de största i mina käras liv. Men om jag är där så innebär det att jag inte får det jag drömmer mest av allt om. Jag hoppas ju vara i månad 7 & 8 när de här bröllopen står. Väldigt konstig känsla, jag vet varken in eller ut. Hur jag än gör kommer jag att göra någon besviken. 

Jag har migrän & längtar bara efter att den här helgen ska vara över. Det här vakuumet, väntandet, hålla andandet, ensamheten. 

Hur ingen förstår, vad som än sägs eller inte sägs så landar orden eller tystnaden som tunga onda stenar i mitt bröst. Hur jag försöker hålla humöret uppe men jag snubblar och faller & ingen ser när jag ordlöst förlorar fotfästet & famlar genom mörka hål, djupare & djupare. 

Jag kan inte sova men slumrar till ”Hela Sveige Skramlar” galan på SVT. Gråter, hoppas, skrattar & skäms. 

Försöker trösta mig med inspiration & vackra bilder, håller mitt hem tätt, tätt intill.  Drömmer om varma trägolv, gröna sovrumsväggar & svala svartvita litografier. Jag drömmer om fönster med spröjs, ett eget land med rotgrönsaker & en ständig ström av gröna växter. 

    
    
    
    
   Jag drömmer om mitt ofödda barn om frukostar, nattningar, om en egen familj. Jag drömmer om en lycklig graviditet långt från dömande blickar & skönhetsideal. Jag drömmer om det där som nästan alla har & min längtan är ordlös. 

Samtidigt pågår livet, det ska socialiseras, presteras, levereras min enda utväg att betala själv, varje dags görs stora uttag, finns det något kvar?! 

Vaknar ur sömnlösheten, ännu en dag, solen står högt på himlen, det är varmt & jag borde gå ut där. Jag borde leva, delta, ge ännu mer, inte ta. Hur klarar man detta?! Om och om igen tills ingen hud finns kvar?! 

Hur okar man!? Hur orkar kroppen bära det här, utsättas för det här?! En ljudlös, ändlös, långsam tortyr?! 

Vad är det för fel på mig?! 

Straight Spittin’

  Den här bloggen utvecklar sig visst till en 1 gång i veckan blogg. Det är faktiskt inte alls min mening men ämnena jag skriver om brukar ju vara kost/träning & IVF – på samtliga områden känner jag mig desillusionerad just nu. 

1. Kost/Träning – ja, det är viktigt att vara sund & stark MEN det är också MINST lika viktigt att vara glad för sig själv. Allt fokus på hälsa, kost & träning bidrar inte alltid till den känslan för mig, snarare tvärtom. Lika viktigt – hur får jag människor som läser mina ord att känna sig?! Onyttiga?! Ger jag er dåligt samvete?! Varthelst vi ser i samhället så möts vi av stora rubriker om hur vi ska tighta till, förbättra & förändra. I det massiva utbudet som finns tror jag nog att vi allihopa överlever utan fler tips på appar, recept & tjockångest.

Jag säger inte att jag har rätt, kanske just du som läser här bara känner sig inspirerad, speciellt eftersom jag inte bara skriver om framgångar utan minst lika ofta skildrar motgångar, både de som kommer inifrån mig själv & utifrån. 

Rent personligt tycker jag att jag har fastnat i ett evigt kämpande, mot vågen, mot skönhetsidealen, mot min egna kropp. Jag har slängt ut vågen & det är en ENORM befrielse att vakna utan att mötas av ”fel” siffror som sen lägger sig som en blöt, tung filt över resten av dagen. Nu dansar jag istället naken runt & skakar rumpa, riktigt glad & stolt över den kropp som är min när den inte bedöms utifrån antal kilon. 

Sen VET jag, känner av det varenda eviga dag, både genom media och omgivningens kommentarer & blickar att jag är för stor & fel. Jag vill bara säga till alla er som är hälsosamma & dessutom normalviktiga – SLUTA älta ett par kilon hit och dit, sluta plåga dig själv & andra genom att ständigt hålla på att prata om och vara missnöjd. Tillsammans upprätthåller vi dessa plågsamma stängsel runt om våra liv, ett livslångt plågande av oss själva – vi kan riva oss loss, det måste inte vara ett konstant straff att vara kvinna. Att ha lite extra fettreserver, att ha bröst, mage lår & rumpa! Det är det som är normalt! 

Följ Stina Wollter på Instagran så förstår ni vad jag menar! Följ Lena Dunham & Rebel Wilson också! Kvinnor som är så sjukt jävla vackra, stolta & fria, trots ”fel” kroppar, enligt dagens ideal. Så jaa, ganska svårt att motivera & försvara att driva en blogg som handlar om att underkasta sig dessa ideal för JAG är ju kärnfrisk & hälsosam & håller på & ältar och vältrar mig i förlavandet & hatet mot den kvinnliga kroppen, jag vill inte ställa upp på det mer! 

Jag behöver en paus för att tänka över vad jag egentligen har för mål & prioriteringar, vad som får mig & må bra & varför. 

2. IVF, detta ord som blir mer och mer ångestfyllt & laddat för varje dag som går. Rädslan och oron, längtan som på allvar slagit rot & blommat ut. Denna djupa, rena, pulserande, instinktiva längtan som gör mig knäsvag vid åsynen av barn, oavsett ålder. Hur jag allt oftare får besked på närstående som är gravida, både betydligt äldre & avsevärt yngre kvinnor än mig själv. Hur det blir allt svårare att vara renodlat glad för alla andras skull, hur glädjen allt oftare numera åtföljs av ett knivstick rakt in i hjärtat. 

Det börjar bli allt mer olidligt att prata om, tänka på & skriva IVF. Jag orkar inte med fler frågor, fler förklaringar & fler redogörelser för exakt var i förloppet jag är. 

I lördags åkte C och jag ut på en spontan Hike. Inte förrän man står där ute i myllan med svetten blänkande & skorna nedsnutsade inser en hur oändligt mycket en saknat naturen i vardagen när en bor i en sån här stor stad. Jag känner mig överlycklig, ödmjuk & väldigt spirituell ute i natur som denna. 

  
    
    
    
    
    
    
 
Igår, söndag, mötte jag upp en väldigt kär, tidigare kollega som jag inte vet varför jag inte umgås mer med. Kanske för att vi är av motsata kön & det finns en viss attraktion & vi båda två är gifta. Hur som helst så berättade han att de flyttar till Portugal om 2 månader! Kul för dem, tråkigt f oss! 

Efter brunchen gick jag en sväng på Farmers Market & handlade mat & nya blommor.  

   

Håller på & tramsar m C & tjejerna på Snapchat, otroligt hur något så löjligt kan vara så kul.  

   Har en ny fascination & obsession – Auktionsappar från Bukowskis, Lauritz & Stockholms Auktionverk. Håller just nu på & budar på ett par 50-tals fåtöljer, vad jag ska göra om jag vinner budet vet jag inte än – någon som har lust att förvara 2 fåtöljer i sisådär 12 månader?! 

  
Nu hoppas jag snart mitt hormonrecept blir färdigt så jag kan slippa ut från sjukhuset för idag. I Japan är det denna vecka Silver week – 3 public hollidays måndag-onsdag & jag ska till sjukhuset alla 3 dagarna + fredag och/eller lördag. Jippi! 

MEN idag det är 25-30 grader varmt & sol så nu sticker vi till havet! 

Hasta la Vista ❤️