Immersion

Idag är det 96 dagar sen jag hetsåt sötsaker för att sen kräkas. 96 dagar sen jag hetsåt. Det är även 66 dagar sen jag åt socker & gluten. 

Jag skriver här av teraupeutiska orsaker, för att skrivandet håller mig sysselsatt & upptagen. Jag tycker om att skriva & jag vet inte varför men det känns aldrig så tillfredsställande att skriva som när jag får trycka på post. Jag vet aldrig om någon läser eller vem som läser. Men kanske någon mer än jag. Det räcker för mig. 

Ibland faller mörkret ner över mig & jag undrar verkligen – varför just jag?! Varför fick jag allt det här att kämpa med?! Skillsmässobarn, uppvuxen i en sluten, religiös grupp, psykisk sjuk mamma, beroendehjärna, endometrios, övervikt, barnlöshet, anknytningsproblem. 

Just det existensiella i att vara ensam, utan barn, utan att lämna något efter sig..kan någon som har barn förstå detn känslan?! Den tomheten, den meningslösheten?! 

Väldigt ofta klarar jag att hålla mig borta från dessa tankar, nästan varje dag faktiskt. Jag jobbar på, pendlar, handlar & lagar mat, går ut med Stella, träffar vänner, träffar C, tränar ibland. Är ganska ofta glad & positiv. Men ibland kommer det rasande ner & barnlösheten ligger där & skvalpar hela tiden. 

Innan har jag ju använt mat för att hantera känslorna, senaste tiden min abstinens. Just nu vet jag inte vad jag ska mig till…

Känns som om jag balanserar på kanten de här dagarna – som om ett återfall är nära. 

Varför?! Jag slarvar med rutinerna, ramarna. Regelbundna måltider m uppmätta portioner, kosttillskott, andningsövningar, meditation, FAA möten. 

Jag har flängt å farit för mycket…

Jag hinner inte med mig själv. Det får mig att känna mig så värdelös..varför orkar jag inte mer?! Jag har inte ens barn – bara mig själv & ändå klarar jag inte av att sköta alla rutiner & samtidigt resa & vara social & ha mycket inplanerat. Trött på min hjärna som behöver så tydliga ramar & som ändå alltid blir uttråkad & rastlös av enformigheten. Det känns just nu som om livet rinner mig ur händerna. 

Jag blir aldrig smal, jag blir aldrig normal, jag får aldrig det där som andra verkar ha. Then What’s the point?! Borde jag då inte göra något helt annat?! Sälja allt & dra till Sri Lanka & starta ett B&B eller ett Yogaretreat?!

Hur börjar man drömma igen!? Hur tar man reda på vad man verkligen vill?! Vad man verkligen är duktig på?! Man = jag. 

Jag behöver en hobby, en passion. Jag behöver gemenskap & sammanhållning. Jag behöver ett sammanhang. 

Jag måste ju bearbeta sorgen över barnlösheten..hur gör jag det?! Skriver om dem, pratar om den?! 

Jag är fri..

Till min morfar

För 20 dagar sedan drog du ditt sista andetag. Nu sitter jag återigen på ett tåg, från ditt älskade Skåne till din sista vila. Ett Skåne du har gett mig, morfar. Min barndom i det stora huset med den fantastiska trädgården. På Vintergatan 7 i Furulund spenderade jag en stor del av mina första 10 år. Under äppelträden & i baksätet på din sista Volvo Amazon. Uppe på andra våningen i din tecknarstudio men den magiska boxen med pennor i världens alla nyanser. På vinden bland malkulor, mattpiskkor, mammas gammla nalle utan nos. En underbar barndom sida vid sida vid ditt lugna, snälla, tålmodiga väsen, utan att vara medveten om att livet en dag tar slut. 

20 dagar sedan du tog ditt sista andetag med din hand i min & en hel epok gick ur tiden. Vackra, vackra morfar! Du levde ett väldigt långt liv, på när som på några dagar överlevde du mormor med 14 år. Idag är jag på väg till din begravning. Det är så många år sedan du försvann in i dimman av glömska & jag vet inte varför vi människor fungerar så – att vi skjuter upp sorgen. I förhållande till döden är jag komplett opragmatisk & handfallen. Jag kan inte längre fråga dig hur det var att arbeta som reklamtecknare för Åkerlund & Rausing, det som senare blev Tetra Pak. Jag kan inte längre be dig berätta din version om mötet med mormor på Lisebergs dansbana. Jag kan inte fråga dig om hur du upplevt föräldrarskap, förlorandet av en partner eller synen på politik, religion & utanförskap. 

Det är en strålande & iskall Aprildag & utanför fönstren släpper frosten taget om marken i det sköra morgondiset & du finns inte mer. På Sj’s snabbtåg, vagn 6 plats 15 tar jag farväl av dig som tåget just passerar Hässleholm. Jag har för länge sen gråtit bort mitt smink men jag måste sörja nu. Kan inte skjuta upp det till begravningen. I hela ditt vuxna liv, i alla fall sen runt trettioårsåldern har du varit ett Jehovas Vittne. Det betyder att det idag ska hållas en minnesstund för dig i deras lokal, Rikets sal i Tranås. Du har ingen naturlig koppling till Tranås, du bodde bara där för närheten till mamma. Ditt minne om än inte din personlighet var redan borta när du flyttade dit. Därför är det i stort sett ingen som känner dig där. Du har 2 barn, 6 barnbarn & minst 9 barnbarnsbarn – en hel liten klan sprungna från dig. Av olika anledningar så är de enda som kommer vara där idag dina två barn & jag. Resten, om det kommer några kommer att vara främlingar. Jag är så glad för att du inte vet det. Jag kan inte sluta gråta över det dock, jag är så ledsen å dina vägnar. Jag vet att du trodde på någonting annat än jag – vet att du hoppades på ett liv efter detta i en värld befriad  från lidande & död. Ett paradis där de som varit trogna Gud får återuppstå & igen möta nära & kära. Jag hoppas att du snart vandrar hand i hand med mormor igen under blommande äppelträd. För mig är du för alltid borta, morfar. 

När man valt att lämna den kristna gemenskapen är det inte tänkt att de övriga församlingsmedlemmarna ska hälsa på eller prata med dig, i detta fallet jag. Därför är min deltagelse i minneshögtiden idag endast ett tecken på min respekt för dig, morfar. Det blir inte ett personligt avsked mellan dig & mig. Det hoppas jag att du skulle förstå, att det blir väldigt märkligt för mig. Det är första gången på många år, som jag på nåder får lov att beträda ”Guds hus” & en del, som känner att deras samvete tillåter det..kommer att eventuellt hälsa & beklaga sorgen Det kommer att hållas ett tal om hoppet om evigt liv i en fullkomlig värld, för de trogna kristna, som tillhört den enda sanna församlingen ända in i slutet. Det kommer bara att finnas en människa i lokalen som inte delar det hoppet, jag. Det blir väldigt märkligt men jag kommer att sitta med huvudet högt & inte be om ursäkt för min existens. Jag älskade dig hela mitt liv, morfar. Jag saknar dig, ditt varande saknas mig & jag är så ledsen att du långsamt försvann & att jag inte längre kunde nå dig. Jag vet inte om du kände min närvaro, vet inte om du någonsin förstod eller visste hur stor del av mitt liv & den jag är du har bidragit till. I en värld full av färgstarka, konstant osams kvinnor var du alltid lugn & snäll. Minns inte att jag någonsin hört dig uttrycka ett hårt, missunnsamt ord om någon. Nu är du och mormor för alltid borta. Döden är en del av livet & allt är som det ska vara men jag kommer alltid att sakna dig, morfar. Jag kommer alltid att se & höra hur du tog ditt sista andetag. Sida vid sida om det minnet finns alla hundratals dagar & bilder av dig i Skåne, vid ditt ritbord, hur du träget visade mig konsten att måla akvarell.

Idag är även min mammas dag då hon tar farväl av sin far. Trots förudmjukelsen hennes sätt att arrangera dagen på, utsätter mig för..ska jag bara tänka på dig, morfar & hylla ditt minne genom att inte bråka på din dag. 

Jag hoppas att din konstnärssjäl får flyga fritt över vidderna nu, utan regler, utan tjat, att du äntligen är fri! Att din tanke är klar igen & att du vilar i frid.

Sov så gott allra finaste morfar. För alltid älskad & saknad.

Final call

Jag sitter på SJ’s snabbtåg mellan Stockholm-Köpenhamn å har just gått på i Nässjö. Det är söndagkväll & sedan fredag eftermiddag har jag varit hos mamma & hennes man i skogarna utanför Tranås. Jag är helt känslomässigt dränerad, uppriven & förstörd. 

Sedan  34 dagar är jag helt abstinent från all mat som triggar mig, gluten, socker, mejerier men även alkohol, sötningsmedel & tobak. Det betyder att jag för första gången har överlevt (men ska även klara de kommande veckorna innan jag ropar hej) en helg med mamma utan någon som helst drog eller flyktväg. Jag undrar om inte det här är något av det mest psykiskt utmattande jag varit med om, helt uppe i topp 5 i alla fall vi sidan av: 

1. Att lämna en sekt efter 21 år

2. Bli dumpad av sitt livs kärlek

3 . Få veta  på att jag inte kan bli mamma 

4. Gå igenom en skilsmässa. 

Den här gången skulle jag göra det helt utan skyddsnät & 34 dagar in i nykterheten. Det jag faktiskt längtar mest efter, mer än socker är tobak & champagne. Det skulle dämpa ångesten fint nu. Men ingenting är viktigare än att förbli abstinent. Jag måste klara det här. 

Historien men mamma, den är lång & förfärlig & innefattar både psykisk & fysisk misshandel under 9 åt, från det jag var 8 till dess att jag flydde hemifrån vid 17 års ålder. Det var som om en insikt faktiskt trillade ner å på plats likt en kula som lägger sig på plats i ett flipperspel den här helgen. Jag hoppas att den pusselbiten kommer att hjälpa mig i mitt tillfrisknande. 
Jag kan släppa på skulden nu. Jag är en dotter till en psykiskt sjuk mamma som inte kan interagera med andra människor annat än genom martyrskap, skuldbeläggande & verbal misshandel. 

SÅ klart leder det till enorma skuld och skamkänslor hos hennes barn. 

Vi kan inte få henne att söka hjälp så hon har ingen officiellt diagnos och definitivt ingen som helst sjukdomsinsikt. Vi vet inte vad det är men hon har alltid varit socialt inkompetent med en oförmåga att känna in rummet å vad som är lämpligt att säga högt. Hon klampar på som en elefant i ett glashus & har ingen förståelse för att hon sårar & upprör folk till höger å vänster. Det skulle man ju kunna ha överseende å till å med skratta åt. 

Lägg till martyrskapet & en enorm fixering vid att kontrollera, förmana å lägga sig minsta lilla rörelse från alla nära å kära. Läs mig, min syster, hennes man & morfars liv. 

Lägg till hypokondrin & utnyttjandet av hennes egen skröpliga hälsa för att få allt precis som hon vill oavsett priset för alla runt omkring. 

Lägg till religionen som ytterligare vapen i striden om att kontrollera andra, skuldbelägga & bryta ner för att få sin vilja igenom. 

Som grädde på moset: tydliga tecken på början till demens & med det en extra giftig tunga för att dölja att hon inte längre hänger med i ett vanligt samtal.

I 38 år har hon lyckats. I 38 år har jag tagit beslut, tänkt, agerat med hennes röst ringande i öronen. Flyttat till andra sidan jorden för att komma undan, gjort allt för att inte låta henne kontrollera mig, även om jag skadat mig själv på kuppen. Varit SÅ rädd för familj (bara förknippat med ren å skär ångest & rädsla) att jag nu har fått det precis som jag vill – jag lever helt ensam, utan någon som helst familj. 

Det MÅSTE vara slut nu, jag orkar inte mer nu, jag är inte skyldig henne någonting. Jag kan inte ta fler kränkningar & slag nu. Jag var Ett barn å hon misshandlade mig, år efter år och hon fortsätter att göra det nu, så fort hon får chansen. Aldrig nöjd, alltid sticka till, alltid trycka på svaga punkter, aldrig ta ett steg tillbaka å låta hennes högst kompetenta anhöriga ta över där hennes egen förmåga så uppenbart brister. 

Klarar jag att hålla mig abstinent & nykter de kommande veckorna – klarar jag allt! Hon SKA inte få ta mer av mig nu!!!! 

Enda orsaken till att jag utsatte mig för detta nu är att min älskade morfar, djupt inne i Alzeimers mörka moln börjar tackla av rejält. Jag ville hinna upp å ta farväl. Jag hann ❤Älskade fina, vackra stolta morfar. Redan 2003 när mormor dog var han på väg bort. Vi hade inte märkt något när mormor levde eftersom hon mörkat det. Nu är det som jag upplever allt med mormor igen, en sån oerhört färgstark människa å det är fortfarande, 14 år senare helt ofattbart att hon är borta. 

Hon räddade mig många gånger när jag var tonåring & mamma var som mest upptagen med att terrorisera mig & min syster istället för att be om hjälp med att bearbeta skilsmässan från min pappa. Daglig misshandel & ON top of allt annat måste Jag alltså på riktigt ta in å förstå att jag har vuxit upp med en psykiskt sjuk mamma, inte bara en lite extra jobbig mamma som slog & kallade sina egna (extremt kristna) döttrar för horor om vi ville gå på bio med våra vänner.

INTE så konstigt att man blir lite knäpp av den uppväxten. Att man får anknytningsproblem, utvecklar en beroende sjukdom & blir allmänt självdestruktiv. 

Jag har faktiskt aldrig på riktig sett det här, jag har skuldbelagt mig själv, trott att jag är känslig, otacksam & haft oändligt dåligt samvete när jag klagat över hur jobbig hon är. 

Jag VILL verkligen skäppa taget nu, jag VILL inte låta henne styra & förstöra en enda dag av mitt liv mer. Hon ska inte få ta min abstinens ifrån mig. 

HOLD ON

Jag var TVUNGEN att skriva ner det här, annars hade jag fått en ångestattack eller brutit min abstinens 🙈

Känns lite bättre nu när jag skrivit av mig allt det onda! Jag vet inte om det finns något mer skuldtyngt & tabu än att inte vara tacksam för eller säker på om man älskar sin egen familj.

Min allra största rädsla, alltså värre än rädslan för döden är att jag ska bli som henne. Gener + miljö + skuld & ångest. Den här rädslan är alltså förlamande. Jag måste få hjälp med att hantera den. Annars kan den bli självuppfyllande. Det som jag varit väldigt rädd för de senaste 5 åren är att vara ensam å utan familj. Nu är jag helt ensam, det jag var så rädd för blev självuppfyllande. 

Ensam är INTE stark! 

Vi hade i alla all tur med vädret..

Brave For You

Jag gjorde det!! 

Jag hängde naken i bastun, på bryggan & i duschen m ett gäng främlingar 💪🏼

Förmodligen inte en Big deal f de flesta m för mig har det blivit en enormt ångestladdad grej att vara naken m andra människor än min partner. Jag var ju på badhus i Japan & det gav inte mersmak – då var Ribersborgs Badhus lite mer i min smak! Det var världigt skönt att basta! 

Väldigt dimmigt, rått, grått & kallt idag så det var exakt så vidrigt att bada som man föreställer sig, trots 35 min i bastun först! 

Det här kommer jag nog att göra igen! 

Mina naglar blev fina igår – de är verkligen magiskt duktiga med lacket – inte minsta tendens till ”fingrar-i-mixern” looket som jag brukar få till 🙂 

Valde runda, vinröda, enkla. Bra investering! Nu sitter jag mitt ute på en åker, utanför Lomma, norr om Malmö. Här på en gård driver en stor familj Zoogiganten & just nu får Stella stora SPA paketet. 

Jag har tappat greppet om hennes päls helt å hållet så nu, efter 6 månader sen sista frisörbesöket behövde jag professionell hjälp. Hon pep & skakade som ett asplöv 😦 Då gäller det att göra sitt hjärta hårt & inte bekräfta hennes rädsla.

Nu ska jag läsa vidare i den här..Ikväll ska jag gå på bio & se Lalaland! Har hört att man ska känna sig helt lycklig efteråt – DET kan behövas! Alla knep f att få upp Dopamin & Seretonin behövs just nu! Hoppas du har en skön helg?! 

Test Me

Friday! 

Helgen ska gå i återhämtningens tecken! 

Jag har haft ett par helt hysteriska veckor! Min arbetsdag börjar alltid 06.50 då tåget rullar ut från Stationen i Malmö & jag håller möte med mina närmsta kollegor på väg upp till Älmhult. Konversationen fortsätter från stationen till kontoret där nästa möte börjar så fort jag kliver in genom dörren. Så fortsätter dagen m back-to-back möten ända tills tåget återigen rullar in på Malmö station 17.20. Problemet med det är att de flesta möten kreerar diverse uppgifter som ska lösas + att jag mottar ca 200 mails i veckan som jag ska agera på. Ofta känns det som jag inte ens hinner gå på toaletten på hela dagen. Luncherna blir allt oftare arbetsluncher & min stressnivå ligger konstant på Max. Jag hinner ju aldrig jobba på grund av alla möten.

Vi människor är designade för att ha stresspåslag ca 3 minuter  åt gången – en överlevnadsinstinkt, vårt fight or flight mode. Efter 3 minuter ska vi antingen ha flytt faran eller blivit uppätna. Typ. Vi är inte gjorda för denna konstanta stress. Jag måste lära mig att relaxa i vardagen, jag vet bara inte hur. Det blir väldigt mycket överlevnad, kontroll & måsten hela veckorna. Väldigt lite kultur, skoj och intellekt. 

Återigen kom jag på avvägar! Jag är en sucker för vackra burkar och flaskor med krämer, oljor å annat görtigt som utlovar instant glory, föryngring, uppstramning etc. Jag har haft en blandning av Avene, Clarins, Akademikliniken etc. Jag har inte kunnat stå emot när jag rest utan köpt fastän jag vet att jag ff har hemma. Nu har jag slutat helt & använt nästan allt till slut. Så nu äntligen har jag gått All in på det enda märket jag egentligen velat ha i flera år m inte fått tag på i Japan: Maria Åkerberg! Nu hoppas jag få bort utslagen jag fått runt ögonen å få lite ordning på min torra, sköra & glåmiga vinterhud! 


På temat att unna sig själv annat än mat 13 dagar totalt utan socker & liknande 💪🏼

Imorgon ska Jag ge mig på mina naglar! Jag ska hålla 24 presentationer för sammanlagt över 1000 människor nästa vecka å mina naglar har inte riktigt överlevt de här veckorna m maxstress. Nu får jag överlämna ärendet till proffessionella. 

Jag VILL klara av att gå å vinterbada, basta å vara naken m främmande människor på söndag. Jag ska bara göra saker jag får en kick av i helgen för att ladda energi. Läsa bok, gå på bio å bada i havet! 

Jag har äntligen – efter nästan 6 månaders tragglande fram å tillbaka på ätstörningaenheten (dit jag bara har kunnat gå 2 gånger på grund av att jag jobbar på annan ort & deras väldigt begränsade öppettider) fått en remiss på lång KbT behandling (25 sessioner) å får välja mellan ca 20 kliniker själv! Nu gäller det att välja med omsorg så att jag hamnar hos någon vettig! Nu ska här byggas självkänsla 💪🏼

Hoppas du/ni får en fin helg!

Mycket värme & kärlek från mig till dig ❤

Say Something Loving

Det är mitt i mörkaste februari, vinter , kallt och mörkt! Ändå..så fort solen välsignar oss med några bleka strålar känner man löftet om våren i luften.

Jag är stressad :/ Vaknar 04.00-04.20 varje dag, oavsett hur sent jag somnat.Beryder att jag går runt som i dvala. Därför gjorde jag en en Flaska Boost igår..ska börja ta den idag..

1 hel Röd Chili

3 cm riven ingefära

1 msk ekologisk Gurkmeja

Juicen från 2 ekologiska citroner

1 liter vatten 

Jag tycker att jag är väldigt blek å glåmig trots bra kost & att jag verkligen tänker på näringsinnehållet i maten jag äter. Jag tar även tillskott för art ytterligare få upp nöringshalten. Det kan ju vara så att alla mina år av matmissbruk av väldigt näringsfattig kost har skadat mina tarmar & att min kropp därför inte kan ta upp näring som den ska.

Idag börjar jag med att testa jag därför att lägga till collagen i pulverform som jag ska blanda m kaffe & MCT-Olja varje Morgon. Borde gå att utvärdera på något sätt om ca 1 månad! 

Nu börjar dagen!! 

Ha det fint därute 😘

Somewhere Now

På skakiga ben trycker jag på de små tangenterna en efter en. Tills första meningen är skriven & står där i tydligt svart på vitt. Väldigt länge sedan, visste inte om jag skulle komma ihåg hur man gör. Ett blogginlägg. 

Vaknar upp till ännu en dag i den här världen som är som ett enda stort skämt! Overklighetskänslan när man ser nyheterna å matas med vad världens makthavare håller på med. En samling oerhört farliga & lättkränkta vita män. Föraktet över dessa självutnämnda sanningssägare & världsfrälsare är oändligt, kan inte förstå att det är sant att de sitter på dessa positioner. Det blir oerhört mkt mer verkligt när man hör överlevare från förintelsen dra tydliga paralleller om hur overkligt det var på 30-talet när man hörde Hitler tala & man avfärdade honom som en seriefigur, en komplett galning utan reel makt. 

Det enda vi kan göra är att vägra bidra till hat å splittring. Vägra falla offer f det lättaste av allt:rädsla som vänder sig mot dem. De som är annorlunda än oss, de som har en annan bakgrund, hudfärg och religion. Välja att se likheterna istället!! Endast så kommer vi att kunna stå ut & behålla vår värdighet..som individer & som samhälle de kommande åren! 

De som känner mig vet att jag alltid kämpar med låga seretonin & dopaminhalter. Att mörker & nedstämdhet är en konstant följeslagare som glider in och ut ur min vardag. Jag tror att jag äntligen har förstått & så smått börjat accepterat att det är något kemiskt. Det är inte bara livsstil eller tankar, det är något annat. Det kan slå ner som en blixt från blå himmel, en dag är allting bara helt svart.

Men jag ger inte upp, jag kämpar var evigaste dag m att hålla humör & serotoninhalt uppe. Letar terapeuter, läser på, försöker minska stress, sova mer, göra mindre f att ha tid för återhämtning. Kämpar m att vara alldeles f frisk & normal f att omgivningen ska förstå, allt f sjuk f att må riktigt bra. 

De oändliga antalet goda råd om att man väljer själv, att glaset är halvfullt etc..Ja, de hjälper inte riktigt även om de är vänligt menade. Min största utmaning är att hålla mig borta från självmedicinering  – mat & socker. Det är som att skjuta lyckopiller rakt in i hjärnan m direkt eufori som följd men ganska snabbt så klart crash and burn. Det enda som finns kvar efter ett par timmar är självförakt. 

Kanske är det tid..att erkänna att jag behöver hjälp, att jag behöver leva abstinent dvs totalt utan min drog. Det är inte speciellt välkänt eller vedertaget i Sverige men det finns några få eldsjälar..de som behandlar mat & sockerberoende på samma sätt som drog & spritberoende. 12-stegsprogram, absolut avhållsamhet från drogen. Läkning av både kropp å själ efter år av missbruk. Inga undantag, inga ”idag unnar jag mig”. Inget accepterande av vänner eller familj som trugar..bara en, bara idag. Inget ätande f att vara snäll när någon bakat..En alkis skulle inte var å varannan dag tro att hen kunde ta en liten sup, bara en pytteliten en. Ändå är det helt social accepterat & förväntat att jag ska klara av bara lite av mina droger. Dels har matindustrin bestämt att i stort sett allt jag äter innehåller en dos av min drog f att hålla mig kvar i beroendet, dels är så oerhört mycket av vår sociala kultur förbundet m mina favoritdroger:bröd och socker. Inte minst i arbetslivet. Där jag jobbar finns en oändlig tillgång till Kakor, godis, kex, skorpor & frukt. 100 gånger om dagen måste jag välja att avstå från min drog trots att trötthet och stress gör mig svag å jag vet att jag skulle kunna bota det, kortsiktigt på 3 sekunder. Ibland gör jag det..självmedicinerar..med några nävar Mariekex, för att få tillbaka serotonin & skärpa nog f att klara ännu ett av eftermiddagens viktiga möten. 9 gånger av 10 eller 99,99 av gångerna gör jag det inte. Men tyvärr gör den där sista lilla decimalen att jag aldrig blir riktigt fri..att beroendet ligger å skriker i mina ådror dag efter dag. När jag ger efter spårar jag ur totalt & sätter i mig förmodligen mer sötsaker å kalorier än en normal människa gör på en månad. Resultat: konstant f tjocka lår, nedstämdhet, självförakt & ett djävulsk sug, fysiskt m framförallt psykiskt. Vi är alla olika, jag kan inte tänka eller resonera mig ur det här. Vi är ALLA designade f att tycka om sött men vissa är  känsligare än andra. Jag har SÅ svårt att erkänna att jag förmodligen hör till den senare kategorin. Att jag hör till den grupp av människor vars reprilhjärna slår ut allt förnuft, alla beslu, alla goda intentioner vid minsta kontakt med sött och med bröd. Kanske även alkohol. Det är en enorm sorg i så fall. Älskar det överdrivna, älskar att äta mycket, dricka mycket, röka mycket! Älskar det fria, det gränslösa, älskar mängden! Får panik av begränsningar, förbud och måttlighet. HATAR dock nedstämdhet, låg självkänsla & mörker. Om jag kan släppa in ljuset & glädjen i livet igen genom att säga farväl t Socker, mejerier & alkohol f gott..då är det ju värt det! Champagne 😭

Tänkte inleda m något lätt & ofarligt..halkade iväg 😬
Helgen..

Fredag: snabbvisit hos frisören, middag ute – Fisksoppa & Ostar. 

Lördag: 80-års kalas med C’s familj i Danmark. Green day konsert på Malmö arean på kvällen! Fantastisk konsert!!! Den bästa jag sett på många, många år! 

Söndag: Vaknar tidigt (alltid nuförtiden runt 04.00) rör ihop en snabb sats Yougurtbröd (googla äntligensockerfri & yougurtbröd) tar m det till sängen m kaffe & ser Nyhetsmorgon. Ska snart ta en timme m röjning & fixande här hemma, Laga matlådor, göra fotbad, läsa bok, hemmaträning, baka LCHFsemlor & gå över till en vän f sen eftermiddags fika. Sen en tidig kväll m veckan planerad, det är SÅ långt ifrån min personlighet m absolut A och O för att jag ska fungera å må bra. Idag vaknade jag för första gången på länge t en dag som är ljusgrå istället för helt svart. Så glad och tacksam för det, tar energin det ger & använder den till att ta ännu bättre hand om mig själv! 

Ha en fantastisk söndag out there!! Så härligt m ett frisörbesök på eftermiddagen & lyxigt m ett glas vin!Fortsatte på det temat på Fransk Restaurang. Riktigt bra & rolig konsert m mina tonårsidoler Green Day (hade ganska dåliga platser dock så förlåt f dåliga bilder)! De var riktigt bra Live – gå å se om ni har möjlighet! Fina, goda Yougurtfrallor, recept från http://instagram.com/antligensockerfri


Känner mig väldigt glad å tacksam för energin idag som gjort att jag tog tag i & anmälde mina glasögon t tågens hittegodsavdelning, måste ha tappat dem på tåget i måndags 😩 Illa eftersom jag e halvblind utan dem! NU drar jag igång ❤