Confessions

Naturen ❤️ Mitt ankare & min räddning. När allt annat går åt skogen så finner jag kraft & vila här. Tack för att du finns. Always be kind. Jag brottas ganska mycket med jobbiga, ”fula” känslor. Som jag skriver om här, för att dela, för att inte bli självdestruktiv & för att bearbeta dem. Att jag ibland känner känslor av utanförskap, avundsjuka, rädsla, ångest etc behöver kanske inte betyda att jag är en dålig människa. Jag blir inte nödvändigtvis godare, starkare, bättre av att undertrycka dem, kapsla in dem & skämmas över dem. Som att erkänna att det känns som ett enormt misslyckande att inte få barn. Att inte kunna ge mina föräldrar barnbarn, min systers flickor kusiner etc fyller mig med enorm känsla av misslyckande. Tomhet. Vad är så meningen med mig, mitt liv?! Överallt i min omgivning möts jag av budskapet om att barn är meningen med livet & hela tiden nya människor som får uppleva denna gränslösa, allt omfamnande, ovillkorliga kärlek. Jag har alltid känt ett enormt utanförskap i alla konstalationer av människor & grupper, jag vet nu att jag inte ensam om denna känslan utan att den hör till beroendehjärnan. Men detta med barn..att stå utanför den gemenskapen, delande av livsstil, känslor & upplevelser & sedan i förlängning även barnbarn & att inte dela den, ens med sin partner. Jaa, tomhet, avundsjuka, utanförskap, ensamhet & en avgrundsdjup känsla av att jag kommer att bli ensam kvar på perrongen. Att bygga sin egen familj, av vänner, bekanta etc kräver en enorm kraftansträngning å strider helt mot min natur då jag faktiskt inte är speciellt social eller har överskott till all den energi som borde läggas på att odla dessa relationer. Det har iof framför allt kanske med beroendet att göra, det är nog inte min personlighet. Det är alltid ganska jobbigt att befinna sig i sociala sammanhang, speciellt bland människor jag inte känner å det tar väldigt lång tid för mig att återhämta mig. Jag behöver minst lika lång tid efter en sån situation som tiden jag spenderat med andra människor. Det har jag svårt att acceptera å det skäms jag över & det gör det svårt att bygga upp å underhålla ens ett litet nästverk av nära vänner & relationer. Kan jag acceptera det?! Kan jag förlåta mig själv för det?! Kan jag sluta slå på & anklaga mig själv för att jag är sån? Kan jag förklara det för mina anhöriga?! Kan jag få deras acceptans?! Det börjar helt klart med mig själv å att jag erkänner det för mig själv. Nu har jag skrivit ner det..nu får det mogna & ha sin gång. TBC…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s