Til The World Ends

Days för lite terapi igen. Den här veckan är så konstig & är som i gamla dagar där jag isolerar mig, äter för mycket & blir apatisk. Har inte haft det så här på över 9 månader. I af inte 4 dagar i rad. Sen jag flyttade in i min lägenhet har jag tagit hand om den med ömhet – oavsett hur psykiskt dåligt jag jag mått har jag alltid sett till att diska undan, plocka undan – tagit hand om mig själv genom att respektera mitt behov av att ha ordning & rent omkring mig. Nu är lägenhet & tillvaro på glid. Jag har 0 energi i kroppen. Vill bara ligga i sängen & dra täcket över huvudet. Dag 4 idag, huvudvärk igen, dålig sömn & så ledsen. Vill bara gråta. Är så himla ledsen för morfar fortfarande – ser hans tunna, vita, sköra hand i min. Tänker konstant på det här med barn – hela tiden den här återvändsgränden. Jag är ”bara” 38 år det finns ff tid MEN det jag måste gå igenom, ekonomiskt, psykiskt, fysiskt – samtidigt som jag kämpar med att bara överleva & fungera i den vanliga vardagen..jag får inte ihop det. Samtidigt är det inte lagligt att göra det på egen hand i Sverige eftersom man inte får köpa sperma. C vill inte å så klart förstår jag honom – han är 51 och hand barnbarn fyllde 1 år igår. Där han  kommer ifrån har i stort sett alla fått barn mellan 20-25 medan det i min värld är helt normalt att få barn ända upp till 43 år. 

Ibland önskar jag att jag vore ännu äldre så att möjligheten inte längre fanns – jag kämpar otroligt mycket med alla tankar. ALLA mina väninnor uppmanar mig att inte ge upp än, att göra ALLT som står i min makt för att försöka in i det sista. Familj etc har slutat fråga & det känns som allmänheten redan räknat ut mig som en potentiell mor. Vilket också är jobbigt 😫 Allt med det här är jobbigt. Trodde aldrig jag skulle hamna här – där det gör fysiskt ont att se barnvagnar & alla bilder i sociala medier på söta barn. Där..där det faktiskt inte är möjligt att bli glad för andra som nu får många barn. Där, där det känns djupt orättvist & extremt förolämpande varje gång jag ser en film eller serie med kvinnor som gör abort, som blir gravida utan att vilja ha barnet etc. Jag blir personligen förolämpad av alla hyllningar till mammor & deras enorma prestationer & allt de går igenom för moderskapet eftersom jag inte kan göra detsamma. När jag säger förolämpad menar jag att det sticker till, som ett knivstick i hjärtat, strupen snörs samman & det bränner av tårar bakom ögonlocket. Alla medier som beskriver denna naturliga utveckling i livet: boy meet girl,  hus och eller giftemål, efterföljt av en baby och efter ett par år ännu en, gärna av det motsatta könet så den lilla familjen får en av var. Detta så extremt normala gör mitt utanförskap ännu större & det är EXTREMT svårt att acceptera att jag blir den där tanten, den där vännen till ens föräldrar som är ensam & ganska tråkig att umgås med eftersom hon inte har några barn. Den där tragiska. Det är ju så att man som par, familj blir så mycket mer intressant att umgås med å träffa när det finns en baby. För föräldrarna – självklart kommer den familj som innehåller de dyrbara barnbarnen alltid prioriteras. Det är så det ska vara – självklart!! Men för den som blir över, i det här fallet jag – SÅ jävla tråkigt, sorgligt & meningslöst!! Det kanske kommer en dag när jag kan omfamna det här, hitta en högre mening, även med mitt liv men fy faaan! Vad fruktansvärt det är just nu. Jag försöker tränga undan det, inte tänka på det..jag hade faktiskt gett mig själv en frizon till augusti – att jag inte skulle oroa mig, sörja eller göra något åt det förrän i Augusti. Men det fungerar inte – jag är bara en liten, ynklig, grå sörja. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s