Immersion

Idag är det 96 dagar sen jag hetsåt sötsaker för att sen kräkas. 96 dagar sen jag hetsåt. Det är även 66 dagar sen jag åt socker & gluten. 

Jag skriver här av teraupeutiska orsaker, för att skrivandet håller mig sysselsatt & upptagen. Jag tycker om att skriva & jag vet inte varför men det känns aldrig så tillfredsställande att skriva som när jag får trycka på post. Jag vet aldrig om någon läser eller vem som läser. Men kanske någon mer än jag. Det räcker för mig. 

Ibland faller mörkret ner över mig & jag undrar verkligen – varför just jag?! Varför fick jag allt det här att kämpa med?! Skillsmässobarn, uppvuxen i en sluten, religiös grupp, psykisk sjuk mamma, beroendehjärna, endometrios, övervikt, barnlöshet, anknytningsproblem. 

Just det existensiella i att vara ensam, utan barn, utan att lämna något efter sig..kan någon som har barn förstå detn känslan?! Den tomheten, den meningslösheten?! 

Väldigt ofta klarar jag att hålla mig borta från dessa tankar, nästan varje dag faktiskt. Jag jobbar på, pendlar, handlar & lagar mat, går ut med Stella, träffar vänner, träffar C, tränar ibland. Är ganska ofta glad & positiv. Men ibland kommer det rasande ner & barnlösheten ligger där & skvalpar hela tiden. 

Innan har jag ju använt mat för att hantera känslorna, senaste tiden min abstinens. Just nu vet jag inte vad jag ska mig till…

Känns som om jag balanserar på kanten de här dagarna – som om ett återfall är nära. 

Varför?! Jag slarvar med rutinerna, ramarna. Regelbundna måltider m uppmätta portioner, kosttillskott, andningsövningar, meditation, FAA möten. 

Jag har flängt å farit för mycket…

Jag hinner inte med mig själv. Det får mig att känna mig så värdelös..varför orkar jag inte mer?! Jag har inte ens barn – bara mig själv & ändå klarar jag inte av att sköta alla rutiner & samtidigt resa & vara social & ha mycket inplanerat. Trött på min hjärna som behöver så tydliga ramar & som ändå alltid blir uttråkad & rastlös av enformigheten. Det känns just nu som om livet rinner mig ur händerna. 

Jag blir aldrig smal, jag blir aldrig normal, jag får aldrig det där som andra verkar ha. Then What’s the point?! Borde jag då inte göra något helt annat?! Sälja allt & dra till Sri Lanka & starta ett B&B eller ett Yogaretreat?!

Hur börjar man drömma igen!? Hur tar man reda på vad man verkligen vill?! Vad man verkligen är duktig på?! Man = jag. 

Jag behöver en hobby, en passion. Jag behöver gemenskap & sammanhållning. Jag behöver ett sammanhang. 

Jag måste ju bearbeta sorgen över barnlösheten..hur gör jag det?! Skriver om dem, pratar om den?! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s