Post War Depression 

  
Felaktig rubrik. Finns ingenting i tillvaron som tyder på att det är post-någonting. Kanske befinner vi oss just nu, tvärtemot, mitt i stormens öga. Det är väldigt ironiskt, vet inte om någon saknat mig men jag har haft fyra gånger fler läsare under de månaderna jag inte har skrivit här, mot när jag varit som mest aktiv. 

Ibland brinner livet till, vi har kniven mot strupen & för en kort sekund så faller slöjan för våra ögon & det som verkligen är viktigt blixtrar till. Det hände mig, för över 2 månader sen & sedan dess är jag bländad av ljuset. När jag blundar ser jag inte längre världen omkring mig, jag ser bara det som blixten lyste upp.

Ibland önskar jag att jag aldrig hade sett, att jag bara kunde glömma, att minnet skulle blekna & Ekot av blixten vara försvagad, nästa gång jag slutet mina ögon. Det blir aldrig så. Det försvinner inte. Ilska, beslutsamhet, motivation, styrka, förbyts i tvivel, missmod, skam, obeslutsamhet, en rädsla för vad andra ska tycka. Jag dras & slits tillbaka in i det gamla, det trygga, det jag borde, det jag måste..det som anses vara det enda rätta & för varje dag skrumpnar själen än lite mer. 

Så många stora, allt avgörande beslut som jag har fattat på eget bevåg, som vuxit fram i mitt bröst, i mitt medvetande & när det var dags..då har jag alltid hoppat. Alltid, utan några löften om att landa mjukt, utan försäkring från andra om att det var rätt beslut. Jag har heller aldrig, någonsin ångrat att jag hoppat. Jag har aldrig frågat någon om råd, om lov & jag har sällan förvarnat, jag har bara gjort det, när jag själv var redo. Jag har förstått nu att det ibland, från utsidan kanske har sett ut som om mina beslut har varit förhastade. (just för att de varit så stora, & ofta varit definitiva.) Ingenting skulle kunna vara mer fel.

Nu har jag fastnat med foten halvvägs ut genom dörren, omvärldens råd, både efterfrågade & oombedda landar som ruttna tomater mot mitt bröst, jag drar mig inåt mot huset igen & hör hur de exploderar mot ytterdörren en efter en. Förvirrad, skrämd & fylld av tvivel söker jag förtvivlat efter en plats där jag kan höra min egen röst igen. 

Jag försöker vara min egen bästa vän.

Ledsen för kryptiskt inlägg m behöver skriva av mig m känns inte säkert här längre. Leker med tanken om att starta en ny, anonym blogg. Jag vill inte ge efter, vill inte kuvas, vill inte skämmas. 

2 reaktioner på ”Post War Depression 

    • annaoyes skriver:

      Haha, vad skönt att ngn har saknat mig ❤️ (något bekräftelsesökande) Har det lite extra pissigt & blir inte speciellt social av det, tyvärr. Du hjälper alltid genom att vara du ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s