Darkness On The Edge of Town

  
Man brukar prata om dagar då man borde ha stannat i sängen, om dagar där allt går fel. Vad med veckor?! 

Efter en superfin helg med vänner & underbar natur började den här veckan helt fel. Istället för att vakna refreshed & med ny energi, vaknade jag i måndags & kände mig helt överkörd. En enorm trötthet, som om jag aldrig vaknar, huvudvärk som vägrar ge med sig & ett humör från helvetet. 

Jag fick just 2 japaner att nästan kissa på sig och snubblande, bugande flytta sig ur min väg genom bara en blick. De råkade av misstag ställa sig före mig i kön in till sjukhuset. Min blick måste ha sagt Die Maggots. Ganska långt ifrån mitt oftast vänliga, på gränsen till ursäktande jag. 

Jag har försökt vara snäll mot mig själv, glida genom dagarna & försöka undvika all sorts kontakt med andra människor. Den här veckan finns inga filter – det är fysiskt omöjligt för mig att undgå att säga något för att bevara en god stämmning. Jag är helt & hållet ärlig & låter folk förstå när jag tycker att de är idioter. Typiskt härlig människa, alltså. 

Jag är snäll mot mig själv, minimerar alla måste, tar varma bad, klär mig i helsvart för att bli osynlig, går och lägger mig direkt efter kvällsmaten – allt för att minimera skavet & risken för konfrontationer med andra människor. 

Det är en fas, det går väl över snart?! Jag försöker att inte dra för stora växlar på det. Då & då välter tankarna kravallstaketet & kommer skrikande som 2000 fulla huliganer – Du är VÄRLDENS sämsta fru, vännina, kollega, människa!

– Du lever inte, du existerar bara, du är FULLSTÄNDIGT meningslös. 

Andas igenom det, försöker förlåta mig själv, huvudvärken är så intensiv att den slår ut allt förnuft, alla försvar. Jag ser på mig själv utifrån, ser hur jag fortfarande går & står och jag förundras. Avslutade en hormonkur i fredags. En som skulle ”fixa” obalansen i äggstockarna efter förra behandlingen & försätta mig i en ”skapad” cykel. 

Det är första gången jag provar just den hormonbehandlingen & kanske är det därför det här mörkret flyttar in & tar över allt?! 

Idag är jag på sjukhuset f att se om det går att göra en äggodling till innan jag åker till Sverige. Jag har 23 dagar på mig. Jag andas försiktigt in & ut, darrar av ansträngningen i att sitta här med den skrik-blommiga heltäckningsmattan & det hysteriska pianoklinket i högtalarna. Det funkar så där ihop med huvudvärken från yttre rymden. 

Jag väntar, för varje sekund blir det mindre tid kvar av den här veckan, lite färre sekunder, minuter av smärta & förödmjukelse. 

Som ni hör – totalt humorbefriat här, ni får förlåta mig för det. Hoppas komma tillbaka käck & outhärdlig snarast! Hurtiga citat & dyl. Undanbedes – Stina Wollter & kramar mottages tacksamt ❤️

8 reaktioner på ”Darkness On The Edge of Town

  1. antonienathalie skriver:

    😔 Låter inget vidare. Hoppas att det är hormonerna, jag kan få ont i huvudet av dem och känna mig låg och arg. Jag trodde själv inte att det märktes på mig, när jag sa det till min närmsta kollega skrattade hon och sa: Sist du gick på hormoner fick man veta om man gjorde fel! 😄
    Hoppas du mår bättre snart och att du får göra det du vill innan Sverige! Kramar 💗

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s