Thorn In My Side

  Så proppad med hormoner som jag är nu, har jag aldrig varit. Känner hur jag liksom krakelerar lite, hur något börjar sippra in, eller är det kanske ut. Ett mörkt obehag som jag inte känt på länge. Jag blir misstänksam, konspiratorisk, orolig & obehaglig.

En fruktansvärd känsla, jag har inte haft det så på länge, men minns, hur jag gick omkring & trodde att det här var jag. Hur alla andra är mer omtyckta, älskade, lyckade, lyckliga, alla andra, utom jag. Jag känner mig dum, korkad, långsam & svag. 

Kör hem & lyssnar till Jonas Hassen Khemiri’s bok 

Annorlunda, på väg att ge upp men jag stannar till slutet. Lågmäld, tätt, tätt på personporträtten, kan se varenda pormask i huden. 

Den tar slut till Stekt kotlett & Ratatouille & mos på gröna ärtor (gröna ärtor kokade i buljong & stavmixade m smör & salt). 

Lyssnar vidare på Sanna & Ann som genast gör mig väldigt berörd – så hög igenkänningsfaktor i både beroendet & medberoendet.  

 När livet blir så här lite mörkt så finns det en sak som känns trygg, stabil & sund – att frossa i vackra bilder & saker.  

   

 Ljuvligt!! 

Annat än att mötas av det här varenda morgon:
 Igår var vi ute på långpromenad i strålande sol – kanske en av de sista sommardagarna!  

    
    
   Stella badade den lilla godingen! 

Nostalgisk & ensam ikväll, en farlig kombination! 
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s