4 Health & en 24 år lång relation med monstret

 Måste tipsa er om min nya Guru – Anna Sparre. Hon har en grym podcast som heter 4Health med Anna Sparre & en superbra hemsida som heter 4 Health.se. 

Anna är grymt påläst och har förmågan att dela sin enorma kunskap på ett enkelt och lättförståeligt sätt.

Jag har ju äntligen börjat lyssna lite mer på mig själv och min inre röst – det är inte mer kunskap jag saknar eller motivation, det är redskap för hur jag ska hantera min ätstörning. 

De flesta, jag skulle gissa på alla som känner mig, inklusive C har ingen som helst aning om hur allvarlig min ätstörning är. Det finns inte längre någon som minns hur jag är/var utan den.

Vi lever i ett samhälle där en osund relation till utseende, mat etc har blivit nästintill normaliserat, där vi kanske tror att i stort sätt alla är lite matstörda.

Här kommer min historia om hur något som började som ett bantningstips mellan 2 tonårstjejer kom att bli både mitt livs största hemlighet och gissel. Det är inget för känsliga. Jag är mycket väl medveten om det politiskt inkorrekta i att inte enbart omskriva sig själv i positiva ordalag och jag tror verkligen att allt det där positiva tänkandet är jättebra. Det passar bara inte alla, alltid. I min situation är det ofta tandlöst och får ibland motsatt effekt. 

Jag behöver bli sedd och hörd – inte nedtystad eller cencurerad vare sig av andra eller mig själv. Allt är inte fine, allt löser sig inte bara om jag skärper till mig. 

Jag skulle nog säga att min sjukdom (för det är verkligen en sjukdom hur svårt det än är att erkänna det) har  pågått så länge och slagit rot så djupt i mig att det överhuvudtaget inte handlar om mat, utseende etc längre utan något mycket allvarligare än så. 

Den tar nästan all min energi, livskraft, lust & gör mig till en annan person än den jag borde vara, vill vara. Jag mixtrar med mat & träning, räknar kolhydrater etc och tror att det på allvar ska göra någon skillnad. Inte tror förresten, hoppas. 

Jag har i många olika omgångar sökt hjälp, första gången som 12-åring. Om jag hade fått rätt behandling, stöd och support hemifrån då hade den kanske inte behövt flytta in så permanent i mig. 

Nästa gång jag sökte hjälp var när jag var 16,17 och hela familjen hamnade i terapi – det var så alltigenom vidrigt att jag valde att flytta 40-50 mil från Linköping till Helsingborg, för att hellre försöka börja om. Återigen förstod inte omgivningen hur allvarlig situationen var (jag såg ju frisk ut) och locket lades på, receptet på antidepressiva slängdes & jag skrev in mig på Viktväktarna för första gången.

Nästa gång var ett par år senare då jag hamnade hos en helt galen läkare som överhuvudtaget inte lyckades uträtta något som helst under det halvåret jag stod ut hos henne.  Här var jag 19,20 år och det som hade behövts var att komma till ett hem för anorektiker/bulimiker. Det fanns väldigt få platser i kommunen och jag såg som sagt var frisk ut. Det finns en tydlig hierarki inom ätstörda där bulimiker/överätare tillhör det absoluta bottenskrapet. 

Sen skulle det dröja många år innan jag vågade ta tag i ätstörningen igen. (Jag hade ju slutat spy så det tog säkert 10 år innan jag förstod att överätning också är en ätstörning) Däremellan sprang jag till hypnotisörer,  shamaner, chinesiologer, läkare etc för att hantera alla bieffekter av ätstörningen, obefintlig självkänsla, relationsproblem, konflikter på arbetsplatsen etc – 0 effekt.

2011 gick jag ett helt år till en terapeut som skulle vara expert på ätstörningar – ett helt år, 600 DKK i veckan och jag tror inte jag fick en enda vettig input under hela tiden. Hon pratade mest om att jag skulle träna och gå ner i vikt för att öka min självrespekt – fantastiskt råd till en person med en grav ätstörning! 

2012 gick jag till läkare här – han tyckte jag skulle köra 5:2 dieten & gav mig en räkning på 1500 spänn. 

I vintras försökte jag ju igen – gick till en psykiatriker som var HELT galen och som ansåg att ätstörningar inte finns utan enbart är ett tecken på djup, kronisk depression. Enda behandlingen enligt honom: livslångt medicinerande. 

Suck! Nu har jag skrivit till underbara Anna som jag känner förtroende och respekt för. Hon har redan sagt ja till att jobba med mig & tror att hon kan hjälpa mig med konkreta verktyg för att hålla monstret stången. 

För anhöriga etc – det handlar alltså inte egentligen om mat och utseende (jag är tex väldigt ofåfäng) men även dysmorfofobi ligger väldigt nära ytan i mitt fall. (I själva verket innebär dysmorfofobi (BBD) förenklat att den drabbade felaktigt riktar sin ångest mot sitt utseende. Utseendet är alltså egentligen ingen faktor i denna sjukdom.)  Dysmorofobi definition

Så fort det kommer minsta lilla svallvåg av känslor så blossar allt det här upp och maten, hang ups på fulhet etc kommer kutande, symptom inte orsak. Det gör inte tankarna och känslorna mindre verkliga. Tänk om det kunde pratas om det inre välmåendet, om kärlek, bara 10% av alla gånger vi pratar vikt, utseende & bantningstips.

Det är inte charmigt, jag är inte rund och go, det är inte kul att Anna är matglad eller en liten godisgris – det är en blodig kamp på liv och död, nästan varje dag. Jag (och alla andra som lider av någon form av självskadebeteende) är fångar i vår egen kropp & vi hatar den djupt och långt bortom vett och sans. 

Det finns dagar av ljus, av tacksamhet, av förstånd, av omvårdnad och glädje. Dessa sköra, sällsynta dagar är de som håller oss vi liv, hoppet vi klamrar oss fast vid.

De är startpunkten till ett ”normalt” liv, med sunda tankar och drömmen om att få komma hem, få förståelse, kärlek och förlåtelse, av andra men framför allt av oss själva. 

Har du en anhörig med självskadebeteende?! Ställ krav, gör dem inte till ett offer, fråga, utmana, pusha, visa att du tror på hen men framförallt slösa med kärlek & uppmärksamhet. Jag vet att det är svårt, att vi stöter bort er men tro inte på det, den där tuffa ytan är ju bara ett  skydd, en tunn hinna över ett bräckligt känsloliv. 

Håll om oss tills vi slutar fäkta med armarna. Lova det. 

3 reaktioner på ”4 Health & en 24 år lång relation med monstret

  1. Therese skriver:

    Alltså, jag gillar ju inte ätstörningen, men jag gillar att du på ett så tydligt sätt kan sätta ord på frustrationen kring den.
    Ätstörningar har många ansikten, visar sig på olika sätt och är också extremt svåra att få bukt med. Men det går. Önskar att du kunde träffa min extrasyrra, min bästa vän, som kämpat med bulimi och BED nästan så länge vi har känt varandra, men sedan några år tillbaka så är diagnosen borta. Måååånga år i behandling och samtalsstöd inom landstinget har behövts. idag har hon styrkan och de mentala redskapen att hantera motgångar och ångest utan att ta ut det över sig själv och sin kropp genom mat eller brist på mat.

  2. tessfriis skriver:

    Finaste! Tack för din delning, din oerhörda ärlighet och ditt förtroende. Du skriver så öppet och så bra, du är en språkets gudagåva. Stor kram till dig fylld av kärlek och styrka ❤️❤️❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s