When the going gets though

Sömnlös, orolig, stressad. Försöker värja mig mot mitt egets huvuds attacker mot mig själv.

Så fruktansvärt mycket på jobbet och jag mår riktigt dåligt över att jag igen har hamnat i en negativ spiral av stress, press och obefintligt ledarskap. Att jag måste jobba på ett sätt som sliter extremt mycket på mig själv. 

Försöker hitta en utväg med kör fast hela tiden. Får som alltid när det är krisigt tjockisnoja och ligger nu vaken och tankarna surrar kring alla felval jag gör och gjort. 

Det hela stammar ju från ångest inför operationen, jag förstår ju det. Jag försöker tänka positivt och nu gör vi bara det här och det ska nog gå etc men jag har panik över det. 

Jag förstår ju allt med huvudet, hur man ska göra, hur man ska tänka. Tror att jag har inspirerat alla i min närhet att äta bättre, ta hand om sig själva. De går ner i vikt, börjar träna etc men jag – jag är ff en tjockis. Vad är det f fel, vad är det jag inte fattar?!

Som ni hör – ganska dyster rapport från landet i öst. Jag kämpar så klart vidare, ger inte upp, håller fast i de 8-10 kilo jag har tappat. Är så sjukt glad och tacksam av 14 månader som rökfri – det är jag sjukt stolt över och nog det bästa jag gjort f min hälsa.

Jag vet ju att oro och ångest är det värsta som finns, jag kan riktigt höra min endometrios frodas och växa i den miljö jag erbjuder just nu. Ångesten gör det också riktigt svårt med maten eftersom jag letar ventiler överallt. 

Längtar efter att bli nersövd 😉 

hoppas du har en fin dag?!

extra djupa rynkor får man också av all oro och ångest – härligt! 



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s