Fuck cancer

Dag 281

Det är märkligt…jag kör LCHF, massor med hemlagad, naturlig mat, periodisk fasta dvs äter 8 timmar om dygnet, fastar 16. Börjar alla dagar med en grön drink, macapulver, citron och ingefära, käkar vitaminer. Jag går promenader, ligger på spikmatta, ja allt efter min förmåga. Ändå känner jag mig inte sund, jag får inte det där lyckoruset. Men jag forsätter, jag SKA lyckas med det här, jag ska vara en sund människa i en sund, normalviktig människas kropp, förr eller senare!

Måste tipsa om den här bloggen och speciellt det här blogginlägget Evelinas ekologiska Jag gjorde ansiktsmask, peeling och ångbad igår, super härligt när man känner sig lite höstglåmig och behöver göra något kärleksfullt för sig själv.

IMG_1917.PNG

Jag är på dag 5 med hormonerna och det går ganska bra tror jag. Men ni vet vad som händer med mig när jag får prestationsångest och mindervärdeskomplex. Jag förvandlas till en ganska elak självhatare – ALL energi och ångest blir koncentrerad kring utseendefixering och tjockångest. Mycket märkligt, all sorg och oro över den pågående krisen hamnar i skymundan och istället känns det som jag plötsligt är så ful och tjock att jag inte kan få lov att gå utanför dörren, än mindre bli mamma.

Fruktansvärt ovärdigt och självdestruktivt tankemönster och beteende att hamna i varje gång det gungar lite och just nu blåser det tyfon (faktiskt även bokstavligt talat.) Om du förväntar dig en mysig livsstilsblogg full av pepp och polerad yta så har du gått lite vilse nu, jag måste få skriva av mig och vara ärlig. Jag tillhör inte kategorin som helt plötsligt tog sig samman, hittade en diet som passade och sen blev botad. Jag är ganska säker på att denna 35-åriga kamp blir en kamp livet ut. Jag är som Don Quijote – jag slåss för livet mot väderkvarnar. Just nu är väderkvarnarna dock både hjärnspöken och riktiga demoner så jag har lite att brottas med.

Men jag kan ju bara göra som de flesta smala säger: Stänga käften.

Jag ska nog komma igen, vägen är lång och snårig. Det är otroligt svårt att hitta tillbaka lusten och glädjen med träningen. Jag promenerar men avskyr varenda minut. Jag försöker igen, drar ner det till 2 km/dag för att lyckas och för att hitta den rätta nivån för att skapa mersmak. Har ont av stygnen igen, det är verkligen otroligt så länge det sitter i. Någon måste tydligen upprätthålla och skildra denna baksida, detta fula med att falla, misslyckas, totalt mista värdigheten. Denna någon är visst jag. Desto större kommer min anledning att fira bli, när jag klättrat upp igen. För upp ska jag, jag har gjort det förr, jag kan göra det igen!

Såg filmen The Fault in our stars om ungdomar m cancer. Vi har så mycket att kämpa för, mina knän må vara blodiga och händerna fulla med grus men ge upp?! Aldrig!

Gå i fred min vän!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s