Tisdags tröstlöst

De två senaste dagarna eller nej den senaste veckan på jobbet har verkligen varit vidrig, Long. story short så händer det som alltid händer, jag går hem varje dag och känner mig helt värdelös. Jag vaknar på nätterna och ligger och spekulerar, vad ska jag göra, hur ska jag ta mig ur den hör onda spiralen?! Det blir bara mer och mer infekterat. Som en saknad tand som tungan inte kan hålla sig borta från, återvänder tankarna hela tiden till samma ställe, samma återvändsgränd. Samtidigt ökar de dagliga arbetsuppgifterna då vi börjar närma oss den stressigaste tiden på året. Idag knäckte filmen, är så stressad att jag både vill gråta och slå ihjäl någon på samma gång. Vet att jag inte har råd att befinna mig i sådant inre kaos, måste vara stark nu, duktig.

Vad är det första som händer tror ni?! Den bästa, jävligaste, mest geniala drog som finns, så slug, så billig, så lättillgänglig.

Mat, min älskade vän, min hatade fiende.
Idag sänkte jag garden, gick till affären för att handla lite enkel Svensson tapas och sen, utan att jag gjorde något åt det, åt jag minst dubbelt så mycket som jag behövde. Det var ost och charkisar, så helt ok att gå loss på och inte hela världen. MEN mitt beteende är oroväckande och matens nedåttjacks liknande inverkan på mig, allt för välkommen. Långsamt slappnar jag av och huvudet slutar skrika i falsett. Är hög en väldigt liten stund och nu Jag sitter jag här med uppsvullen mage och hatar mig själv ännu lite mer än vad jag gjorde för 30 minuter sen.

Lite mysigt mitt-i-veckan-hygge med min man, som snabbt urartar i överätning och dubbla portioner självförakt.

SUCK! Inte homesafe än, kan inte sänka garden, måste planera och bestämma innan hur mycket jag ska äta. Vad ska man göra med alla dessa känslor som är en blandning av stress, rädsla, prestationsångest och ren panik. Hur gör alla andra?! Varför kan jag inte sätta mig ner och gråta och get it over with?! Varför ska jag leka duktig flicka och hålla ihop när jag inte är det, när jag straffar mig själv på ett så oerhört plågsamt sätt.

Det är ju bara lite mat kanske du tänker?! Ja, eller det är ju bara lite knark, det är väl inte så farligt?!

MEN, bara för att jag just åkte sjutton steg tillbaka i ett slag, betyder det inte att jag inte rör mig framåt. Jag drack inte vin och jag gick inte loss på socker och jag insåg väldigt fort vad det var jag höll på med.

Har fortfarande ångest, kicken från lågkolhydratkost varar inte så länge. Gråta?! Städa?! Bada?! Gå en promenad?! Vad gör ni för att döva ångesten?! Eller är tricket att bjuda in den och låta den rocka loss?!

Kärlek ❤️

20140225-210146.jpg

20140225-210200.jpg

20140225-210214.jpg

En reaktion på ”Tisdags tröstlöst

  1. friisen skriver:

    Var stolt över att du ser ditt beteende. Rom byggdes inte på en dag! Snyggt jobbat att inte gå loss på alkohol eller kolhydrater (jag frossar kolhydrater när jag är ledsen…) You Go Girl!!!
    Inspirera mera, du gör det grymt bra!!! Ger mig en spark i röven vilket jag verkligen behöver!!! 😘❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s