Söndags filosofier

Jag blir lite ledsen när jag läser andras bloggar, det är så många som kallar sig själva så fula saker. Jag kommer aldrig kalla mig själv äckligt fetto till exempel. En del kanske går igång på det, på piskan men jag vägrar det. Jag vill ha livskvalité och tycka om mig själv, oavsett storlek och vikt. Tänk om jag en dag blir stor igen, till exempel under en graviditet, ska jag gå och hata mig själv då? Jag svara mer på logik, stöttning och peppning, att någon eller jag själv påminner mig om att stanna upp, vända mig om och se var jag kommer ifrån. Har inte lyssnat innan men målsättning, så sjukt viktigt, inte bara kvantitativa, som antal kilo men också koppla en känsla till det, genom kvalitativa mål. Dessutom måste man ha många, realistiska delmål. Jag har aldrig, någonsin satt så realistiska mål som jag gör nu och jag går helt igång på det. Precis så som jag också blir på jobbet, målmedveten och envis.

Jag är lite chockad av hur målmedveten jag blir, så fort, redan efter en vecka. I ätstörningarnas värld så är ju anorexia bättre än bullemi. Varför fick inte jag det?! Tror det är två orsaker: jag var enormt självdestruktiv och alldeles f sockerberoende. Utan socker är det ju inte svårt att sluta äta. Av anorexi hade jag ju blivit smal, det fick jag ju inte vara. Bulimi kan man uppenbarligen leva med i tiotals år utan att någon ser det, utan någon empati. Det syns ju inte, ingen vet ju. Anorektiker ser man ju, måste man hjälpa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s