Måndags miserabelt

Så liten och ledsen idag. Känns som om varenda dag är en kamp, en lång evighets lång kamp.
Jag kan ju inte hålla på med viktminskning forever, det blir ju för tråkigt, för deppigt. Seriöst, ingen dessert, ingen alkohol, ingenting. Helt knäckt idag, första minuten på bandet känns som om jag är i slutet av passet, det är helt omöjligt att nå dagens mål. Jag vill bara gråta och skrika, får inget utlopp f ångesten, ingen ventil, ingen lindring, ingen tillfredsställelse. Jag måste starta om annars kommer det här att spåra ur helt. Nummer ett är kanske att erkänna att jag är deppig och ledsen, låter så patetiskt på skrift. Jag känner mig så sjukt ensam, ingen att träna med och ingen att riktigt prata med. Överallt ser man bara människor som precis som jag rycker upp sig från soffan, börjar röra sig och sen så rinner kilona av dem och så var de igenom den livsstilsändringen. Här står jag ett och ett halvt år senare och har tappat 4 kg. 4 kg av 25, kom igen det e ju löjligt. Hur fan ska jag kunna springa ett 10 km lopp om två månader? Jag kan inte ens springa i 25 min. Min sambo har inte tränat på flera år, ändå e han slank, har stora armmuskler och får komplimanger från kvinnor varje dag. Han vägrar att gå på gym med mig. Det är så sjukt tråkigt, han sitter på takterassen varje kväll, dricker vin och röker cigg. Jag kan ju inte göra det längre, vin vill jag inte dricka på grund av kollisarna men framför allt vill jag inte trilla dit med ciggen. I de fem år vi har varit tillsamman så har jag klagat över min vikt i fyra, jag fattar att han inte tar det på allvar, inte pallar bry sig, ingen i hans familj e överviktig och han har inte en chans f att veta hur det är. Panik, det har jag! Jag fyller 35 om ett halvår, vill jag bli normalviktig någon gång så är det nu, jag vill bli mamma en dag, men först vill jag ha bott en liten liten stund i en kropp som är sund och glad. Det är ett halvår kvar, jag måste MÅSTE ta mig igenom det här, måste ut på andra sidan. Förrästen, idag blir det äcklig lax med bearnaise som skurit sig, så blir det nämligen ibland. Hur ska jag komma igen? Sjukt svårt när man vaknar och bara tänker: onej, ännu en dag. Så otacksamt och patetiskt jag vet och du som aldrig varit deprimerad kan inte förstå så du behöver inte säga någonting. Det är verkligen motsatsen till harmoni, det är som ett 34-årigt krig med mig själv och trupperna är besegrade, trötta slut. Får man vara ledsen idag, får man inte altid vara glad, får man vara stingslig och nött. Nej, för man bedöms hela, hela, hela tiden. Man ska vara snabb, smart, snygg, stark, glad och jävligt rolig att vara omkring och jobba med. Jag e inte det, jag är bitter. Får jag ändå finnas till? Jag tror faktiskt inte det. Tror inte att det går…

En reaktion på ”Måndags miserabelt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s