Att ta sig upp när man är nere

Jag har ju en grej, jag ringer inte mamma eller en kompis när jag är rädd, ledsen eller nere. Vill inte besvära, har sagt all de där orden förrut, finns ingenting någon kan säga. Jag måste hitta tillbaka till kraften i mig själv. Att jag varit så glad och nöjd andra veckor, vad beror det på? Jag satte små små del mål, en minut länge varje gång på löpandet. Står nog helt klart att det inte funkar längre, jag måste ha en ny strategi, det här blir för tråkigt. Måste i alla fall ha en backup plan dagar som idag. For the record så fortsatte jag springa, gå idag, pulsen hela tiden på mellan 140-180. MEN sen förra helvetespasset tog det sex dagar att hitta motivationen att gå tillbaka till gymet igen, det har jag alltså inte tid och inte råd med. Om tre veckor åker vi på drömsemester – tre veckor på rundresa i Thailand, det blir bara ingen drömsemester nom jag mår så här. Jag vill inte utsätta mig själv eller de andra för det. Jag måste ta ansvar för mina egna känslor. Ikväll, innbär det att gråta en skvätt, stänga av TV:n och läsa lite i en bok jag fann i bokhyllan – den heter ”Konsten att ta sig upp när man är nere” av Susan Tanner och jillian Ball, en klassisk självhjälpsbok för deprimerade, lovely! Så, jag hoppas komma tillbaka imorgon eller på onsdag med en plan, ett smartare drag, en lösning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s