Tisdags Throwback

När jag sa att någonting fattades, på andra bloggar menade jag början. Början på viktresan, första dagarna, första minuten löpning efter år av stillasittande. Martina Haag säger att hon brukade vara en soffpotatis och att hennes första löptur bara varade i 12 minuter. Vet du hur långt 12 min är om du aldrig har sprungit eller tränat tidigare? För många, inklusive mig själv var de där tolv minutrarna långt från första dagen. Jag vill gärna dela processen, den som innebär att man vill dö men ändå blir stolt över minsta lilla, varje dag, varje vecka, små små delmål. Idag är det 55 dagar sedan jag slutade röka, nyss var de bara två, tre, det går så jävla fort och dagarna, de går ändå. De går ju även om jag sitter olycklig med glasspaketet i soffan eller försäker kedjeröka mig ur förbittringen och ledan. Även jag är nu jättelångt fram i tanken, skriver på nätet att jag tänker springa maraton om 6 1/2 månad, då är man ju långt förbi starten, första steget. Men jag kan fortfarande dela vad som ledde upp till det här beslutet och jag är fortfarande i början av vägen när det gäller att faktiskt göra något, inte bara tänka att jag ska.

Jag har i många, många år känt mig obekväm med fysisk aktivitet, speciellt framför andra människor. Jag vann friidrotts tävlingar som skolans bästa i sexan, vad hände sen? Tonåren, ömmande bröst, pinsamheter och elaka killkompisar. Livet började kretsa mer och mer om överlevnad och om att skydda min känsliga själ. Jag var snygg då, frammåt, levnadsglad, modig…men också skillsmässobarn, religös och tjej, De lyckades faktiskt kuva mig, inte just då men senare, då jag försvann. Religionen och mina religösa närmaste gjorde ett bra jobb med att berätta för mig att jag var för mycket, för självisk, för oandlig, för upprorisk, för mycket som min far. Min far som lämnade vår familj när jag var åtta, var otrogen mot mamma för att bli fri och sen levde på sitt jobb, 20 mil bort de kommande 10 åren. Jag har aldrig gillat uppmärksamhet f mitt utseende, jag behövde tröstas, hade inga föräldrar som hade möjlighet att se och fånga upp, hade lärt mig att man aldrig ska visa att man blir ledsen och min bästis tipsade om en supersmart grej som gjorde att man kunde äta mer utan att bli tjock -man skulle ju bara stoppa fingrarna i halsen.

Just där och då, fantastisk lösning; äta, spy, äta, spy, somna utmattad och utan ett skrikande huvud. 22 år senare lider jag fortfarande konsekvenserna av de ätstörningar det här beteendet ledde mig in på. MEN, ni som e skeptiska mot LCHF, låt mig plädera min sak. Jag har slarvat en del, inte ätit bara LCHF eller super strikt men i stort, så har jag i ett och ett halvt år jag undvikit öl, bröd, pasta, ris, godis, kakor och det mesta med uppenbart extremt mycket kolhydrater, socker och stärkelse. För att slippa gå hungrig har jag lagt till lite mer ost, en klick smör på köttet, feta såser, bär och grädde som dessert. På 1 1/2 år har jag gått ner 3,5 kg, jag har varit extremt ledsen och omotiverad i perioder, det spelar ju ingen roll om jag äter en glass då och då, jag går ju ändå inte ner i vikt. Även om jag inte går ner i vikt så går jag heller inte UPP i vikt mer, jag är gladare, stabilare och har en fantastisk mage. Bäst av allt är att jag har mer ork och minimalt med huvudvärk, jag brukade ha huvudvärk 20-25 dagar i månaden innan, nu är det kanske 3. Det är som att slippa ut ur fängelset!

För snart två månader sen hamnade jag akut på sjukhus för sprucken blindtarm och i Japan, då blir man inlagd en vecka för det. Jag var superstressad, ledsen och i dålig form alltmedan utomhus temperaturen och sommaren kom allt närmare, panik och dödsångest.

Då blev jag jättesjuk, inlagd, tvingad till ofrivillig fasta och brutalt avhållande från cigaretter. När man är inlagd på ett japanskt sjukhus och inte talar språket bli man ganska ensam och dagarna långa. Jag funderade extremt mycket på min hälsa och även om jag kände att jag höll på att svälta ihjäl så kom jag ut ur en lång period av överätning och självhat. Sju dagar senare stod jag på gatan utanför sjukhuset, lite skraltig och skakig med fyra hål i magen och så bestämde jag mig för att sluta röka. Jag tänkte på min fars envishet och bara nej, de här sju dagarna ska inte vara bortkastade och nu har de blivit till 55. Att det är svårt att sluta röka är en myt – det är lätt, jätte lätt. När du har bestämt dig och du verkligen vill sluta. Låt INGEN intala dig något annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s