Carry On

Det kanske inte låter så men jag försöker verkligen att med små små steg, göra saker lite annorlunda. Till exempel skriver jag extremt utlämnande här – om allt det fula & fruktansvärda jag känner. Utan att ta hänsyn till om det är jobbigt för en eventuell läsare, utan att ta ansvar för att det som skrivs ska vara inspirerande och upplyftande. Jag skriver det som gör gott för mig. Det har jag aldrig gjort innan. Jag går även regelbundet på FAA möten där jag försöker öppna upp & prata om det jobbiga. 

Jag skriver i en grupp med 9 andra kvinnor som gått samma avgiftning som mig – där är jag också så ärlig som jag bara kan. Jag ringer till de andra medlemmarna å delar tankar och känslor. Idag ringde jag faktiskt mamma när jag var helt förtvivlad å inte kunde sluta gråta. Det är första gången på 20 år tror jag..det gick ganska bra. 

Idag har jag även avföljt alla överpresterande ser-ut-som-20-men-är-40+ Stockholm-media kvinnor som jag trott mig blivit inspirerade av men som bara får mig att känna mig misslyckad. De har en drös med barn, en het ung man, perfekta garderober, spännande entreprenörskarriärer. Det känns bra – jag har även tagit bort alla poddar som hela tiden talar feminism men i slutändan alltid handlar om hur vi ska uppgradera allt från vår hy till garderob, relation & sexliv. Känns rätt men läskigt. Jag ska inte mata mig med det de där budskapen mer än nödvändigt.

Jag hade lust att bara stanna hemma under täcket idag, jag drog på att åka över till Köpenhamn & C. Jag var så nere å jag visste att jag inte skulle kunna dölja mitt mående för honom idag. Som tur var åkte jag över. Vi fick ett väldigt öppet & underbart samtal & nu känner vi oss supernärs varandra & jag känner mig 50 kg lättare! På allvar – känns som jag har gått ner i vikt. Jag har lust att gråta igen men nu av glädje, kärlek & tacksamhet. 

En väldigt vacker, kärleksfull & helt underbar eftermiddag & kväll. C är iväg å hämtar Sushi till sig & Sashimi till mig ❤️

Honest

Hur magiskt är det inte nu!? SÅ öronbedövande vackert!! Temperaturen kryper upp mot 25-30 grader i solen & jag är i chock. Ångesten jag får av att det är sommar & så här otroligt varmt..att behöva gå lättklädd, visa armar & ben.. jag håller på i timmar varje dag för att hitta något att gå ut i som inte ger mig så mycket ångest att jag vill flå av min egen hud. Att vara fången i den här kroppen, med de här känslorna är något av det värsta som finns! De förgör allting! Jag vet nu att det även hör till beroendehjärnan, att jag inte är ensam. Sorgen, tragedin i att inte kunna njuta av livet, ens för ett par minuter är ganska förgörande. 

Jag går ändå ut där i världen m bara ben – premiär igår & jag känner mig så ful att det är svårt att se andra människor i ögonen. Jag skäms, skäms för mina fula kläder som inte alla är min stil eller det jag skulle ha valt – om jag hade haft ett val. Nu får det bli det jag kan få på mig. Självföraktet, hopplösheten..allt omfamnande 😦 

Jag tror att alla normisar skulle ge sig ut & springa tills de där känslorna försvann. Problemet är att jag har ett ENORMT inte motstånd till motion, jag går ut & går & jag gör lite gympa m jag får 0 draghjälp av kroppen. Mina dopaminnivåer måste vara superlåga. Dopaminet är det som får oss att vilja röra på oss. Det är obefintligt i mitt fall. 

Det är en livslång sjukdom och jag kommer få slåss mot den, alltid. Den och barnlösheten. Jag har klarat 89 dagar utan socker & gluten. Jag har inte hetsätit & kräkts på 118 dagar & det är jag väldigt dolt över! Däremot så överäter jag tillåtna livsmedel & jag har svårt att hålla mig till min matplan (3 mål mat om dagen med angivna mängder protein, fett & kolhydrater) Sådant som jag kunde äta för en månad sen kan jag inte äta nu, till exempel korv, bär, Halloumi,grädde etc. Går inte – jag spårar ur direkt. Problemet – jag får återigen f lite näring t hjärnan & jag höjer tillslut blodsockret även om jag äter abstinent mat. Långsammare tillfrisknande. 

Jag lyssnade på Beroendepodden m LCHF ingenjören My Westerdahl & hon upplever ff detsamma & att det handlar om att sjukdomen går i skov. Helt plötsligt klarar man inte att äta måttligt av något som man normalt kan hantera. 

Så kylskåpet ekar tomt & jag vill nästan kräkas av tanken  om ännu en omelett. Jag vill ha wienerkorv eller krämiga smoothies med bär & kokosgrädde. 

Jag vet att det vänder – att jag snart accepterar värmen, välkomnar den. Att skovet passerar.

Idag blir en enda lång dag med lyssnande på allt matrial jag kan komma över på temat återfallsprevention 🎈

Ha en fin helg!!

Confessions

Naturen ❤️ Mitt ankare & min räddning. När allt annat går åt skogen så finner jag kraft & vila här. Tack för att du finns. Always be kind. Jag brottas ganska mycket med jobbiga, ”fula” känslor. Som jag skriver om här, för att dela, för att inte bli självdestruktiv & för att bearbeta dem. Att jag ibland känner känslor av utanförskap, avundsjuka, rädsla, ångest etc behöver kanske inte betyda att jag är en dålig människa. Jag blir inte nödvändigtvis godare, starkare, bättre av att undertrycka dem, kapsla in dem & skämmas över dem. Som att erkänna att det känns som ett enormt misslyckande att inte få barn. Att inte kunna ge mina föräldrar barnbarn, min systers flickor kusiner etc fyller mig med enorm känsla av misslyckande. Tomhet. Vad är så meningen med mig, mitt liv?! Överallt i min omgivning möts jag av budskapet om att barn är meningen med livet & hela tiden nya människor som får uppleva denna gränslösa, allt omfamnande, ovillkorliga kärlek. Jag har alltid känt ett enormt utanförskap i alla konstalationer av människor & grupper, jag vet nu att jag inte ensam om denna känslan utan att den hör till beroendehjärnan. Men detta med barn..att stå utanför den gemenskapen, delande av livsstil, känslor & upplevelser & sedan i förlängning även barnbarn & att inte dela den, ens med sin partner. Jaa, tomhet, avundsjuka, utanförskap, ensamhet & en avgrundsdjup känsla av att jag kommer att bli ensam kvar på perrongen. Att bygga sin egen familj, av vänner, bekanta etc kräver en enorm kraftansträngning å strider helt mot min natur då jag faktiskt inte är speciellt social eller har överskott till all den energi som borde läggas på att odla dessa relationer. Det har iof framför allt kanske med beroendet att göra, det är nog inte min personlighet. Det är alltid ganska jobbigt att befinna sig i sociala sammanhang, speciellt bland människor jag inte känner å det tar väldigt lång tid för mig att återhämta mig. Jag behöver minst lika lång tid efter en sån situation som tiden jag spenderat med andra människor. Det har jag svårt att acceptera å det skäms jag över & det gör det svårt att bygga upp å underhålla ens ett litet nästverk av nära vänner & relationer. Kan jag acceptera det?! Kan jag förlåta mig själv för det?! Kan jag sluta slå på & anklaga mig själv för att jag är sån? Kan jag förklara det för mina anhöriga?! Kan jag få deras acceptans?! Det börjar helt klart med mig själv å att jag erkänner det för mig själv. Nu har jag skrivit ner det..nu får det mogna & ha sin gång. TBC…

Til The World Ends

Days för lite terapi igen. Den här veckan är så konstig & är som i gamla dagar där jag isolerar mig, äter för mycket & blir apatisk. Har inte haft det så här på över 9 månader. I af inte 4 dagar i rad. Sen jag flyttade in i min lägenhet har jag tagit hand om den med ömhet – oavsett hur psykiskt dåligt jag jag mått har jag alltid sett till att diska undan, plocka undan – tagit hand om mig själv genom att respektera mitt behov av att ha ordning & rent omkring mig. Nu är lägenhet & tillvaro på glid. Jag har 0 energi i kroppen. Vill bara ligga i sängen & dra täcket över huvudet. Dag 4 idag, huvudvärk igen, dålig sömn & så ledsen. Vill bara gråta. Är så himla ledsen för morfar fortfarande – ser hans tunna, vita, sköra hand i min. Tänker konstant på det här med barn – hela tiden den här återvändsgränden. Jag är ”bara” 38 år det finns ff tid MEN det jag måste gå igenom, ekonomiskt, psykiskt, fysiskt – samtidigt som jag kämpar med att bara överleva & fungera i den vanliga vardagen..jag får inte ihop det. Samtidigt är det inte lagligt att göra det på egen hand i Sverige eftersom man inte får köpa sperma. C vill inte å så klart förstår jag honom – han är 51 och hand barnbarn fyllde 1 år igår. Där han  kommer ifrån har i stort sett alla fått barn mellan 20-25 medan det i min värld är helt normalt att få barn ända upp till 43 år. 

Ibland önskar jag att jag vore ännu äldre så att möjligheten inte längre fanns – jag kämpar otroligt mycket med alla tankar. ALLA mina väninnor uppmanar mig att inte ge upp än, att göra ALLT som står i min makt för att försöka in i det sista. Familj etc har slutat fråga & det känns som allmänheten redan räknat ut mig som en potentiell mor. Vilket också är jobbigt 😫 Allt med det här är jobbigt. Trodde aldrig jag skulle hamna här – där det gör fysiskt ont att se barnvagnar & alla bilder i sociala medier på söta barn. Där..där det faktiskt inte är möjligt att bli glad för andra som nu får många barn. Där, där det känns djupt orättvist & extremt förolämpande varje gång jag ser en film eller serie med kvinnor som gör abort, som blir gravida utan att vilja ha barnet etc. Jag blir personligen förolämpad av alla hyllningar till mammor & deras enorma prestationer & allt de går igenom för moderskapet eftersom jag inte kan göra detsamma. När jag säger förolämpad menar jag att det sticker till, som ett knivstick i hjärtat, strupen snörs samman & det bränner av tårar bakom ögonlocket. Alla medier som beskriver denna naturliga utveckling i livet: boy meet girl,  hus och eller giftemål, efterföljt av en baby och efter ett par år ännu en, gärna av det motsatta könet så den lilla familjen får en av var. Detta så extremt normala gör mitt utanförskap ännu större & det är EXTREMT svårt att acceptera att jag blir den där tanten, den där vännen till ens föräldrar som är ensam & ganska tråkig att umgås med eftersom hon inte har några barn. Den där tragiska. Det är ju så att man som par, familj blir så mycket mer intressant att umgås med å träffa när det finns en baby. För föräldrarna – självklart kommer den familj som innehåller de dyrbara barnbarnen alltid prioriteras. Det är så det ska vara – självklart!! Men för den som blir över, i det här fallet jag – SÅ jävla tråkigt, sorgligt & meningslöst!! Det kanske kommer en dag när jag kan omfamna det här, hitta en högre mening, även med mitt liv men fy faaan! Vad fruktansvärt det är just nu. Jag försöker tränga undan det, inte tänka på det..jag hade faktiskt gett mig själv en frizon till augusti – att jag inte skulle oroa mig, sörja eller göra något åt det förrän i Augusti. Men det fungerar inte – jag är bara en liten, ynklig, grå sörja. 

My First Love

Idag mötte jag upp min BFF från mellan & högstadiet, J! Vi tog ett glas vin i solen på Filbytertorget i Linköping, babblade, skrattade, grät lite över allt som hänt i bådas liv sen vi sågs sist, 17 år gamla. Sommarlovet mellan 2:an & 3:an i gymnasiuet flyttads jag huxflux från Linköping till Helsingborg. Två veckor innan terminstart packade jag ihop min lägenhet & Flyttade hem till  pappa & Carina. I Linköping hade jag blivit allt mer isolerad & var djupt inne i vad som senare skulle utveckla sig till en livslång ätstörning. Jag behövde hjälp, hjälp att hantera livet. Istället flyttade jag typ 50 mil söderut & det blev startskottet till ett annat livsmönster: att bryta upp & börja om när livet blir ohanterligt. 

Det var hursomhelst helt magiskt & väldigt rörande att träffa J igen. Hon såg precis ut som hon gjorde för 21 år sedan. Precis! 

I helgen har min syster flyttat från ett liten radhus till en stor villa – med en fantastisk, gammal, superhärlig trädgård. Gissar på att huset är byggt på 20, 30-tal – stora, härliga fönster ut mot vacker trädgård. Så härligt för familjen som alldeles strax får tillökning & därmed blir 6. Här min snart 2-åriga systerdotter Esther som är ute på tur med Stella. 

Sent igårkväll landade vi i Rössjön & här blir jag kvar idag, tänkte ge mig på att löpa 4 km, pyssla & fixa lite samt njuta av solen på landet så här första maj. Sjukt kallt dock. 

Idag är det dag 70 utan socker & gluten & dag 100 utan hetsätning & kräkningar. Klarade hela helgen med tekakor, bullar, hallongrottor & bondkakor framför ögonen mer eller mindre 24/7. Måste vara lite försiktig de kommande dagarna dock för det är klassiskt – att man klarar ”festen”‘ men trillar dit efteråt när man är ensam! 

Känner mig dock ganska stabil med maten & suget men saknar fortfarande överätning som terapi & behandling mot ångest. Nu ska jag gå ut å se om jag kan springa.. det blåser & är superskallt även om det ser väldigt varmt & skönt ut! Brr 💪🏼

Jag & Carina rev av 4 km utan att stanna & hydsat bra tempo ovkså 💪🏼Sjukt stolt nu! 

Om 2 veckor ska jag springa 8 km, på tid och med hinder (typ vägg, bilar, bildäck etc) .Så det gäller att lägga på ett kol nu! 

Nu ska jag packa upp, fixa mat & mysa lite innan veckan drar igång igen! Glad första maj! Inga socialisttraditioner i min familj inte så har inga direkta känslor, minnen eller vanor förknippade med idag. Bara tacksamhet för en extra ledig dag!